.

Må vara en gammal klyscha, men vet ni vad? Det struntar jag i!

Som många antagligen redan vet, så har min största dröm alltid varit att bli veterinär. Ända sedan den första gången någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Att jag alltid har vetat detta, och samtidigt stått fast vid mitt mål, har självklart underlättat på vägen hit. För nu är jag ju faktiskt på väg att förverkliga min största dröm!

Detta betyder dock inte att vägen hit har varit helt lätt. Därför tänkte jag dela med mig lite från mina egna upplevelser, och försöka ge en del tips på hur man gör för att faktiskt lyckas med det man en gång har föresatt sig att göra.

Målen behöver däremot inte vara stora, jag är av den uppfattningen av att alla människor mår bra av att ibland få känna att man uppnått ett mål, att man lyckats med något. Kan vara något så litet som våga prova på en ny aktivitet, att klara av att baka en komplicerad kaka, och så vidare. Vilka mål man har är självklart olika från person till person.

Så, följande är mina tre tips för att uppnå nya mål!

1. Välj mål med omsorg

Se till att dina mål är betydelsefulla för DIG och ingen annan. Desto viktigare det är för dig, ju större blir belöningen när du lyckas, och desto lättare är det att motivera sig. Vilka mål man har i livet ska spegla vem man är, inte vad andra människors åsikter är. Målet ska inte heller vara ouppnåeligt - det ska finnas en rimlig chans att man kan lyckas.

2. Gör en plan

Ett väldigt stort mål kan kännas alltför långt borta, så att man kanske inte ens ids börja. Mindre delmål gör att man får lyckas oftare, och ger pepp till att fortsätta.

3. Hitta ditt stöd

Att ha någon eller några människor som stöttar en på vägen är guld värt. För man stöter alltid på hinder på vägen, och då är det otroligt viktigt att man har någon bakom sig som ser till att man inte ger upp. En kompis, sin partner, eller ens föräldrar.

Mina egna hinder har dels varit negativa vuxna människor. En studie- och yrkesvägledare som sa åt mig att inte ens försöka, att det var omöjligt att få gå på naturbruksgymnasium i staden, och att jag inte skulle får några pengar av kommunen om jag flyttade. Guess what - jag försökte ändå, jag gick det gymnasiet, jag fick studiebidrag OCH bostadsbidrag från min hemkommun. Kan fortfarande inte släppa det faktum att en person med sådan viktig roll för elevernas framtid försöker få en 15-åring med en dröm i livet att ge upp. Fy för sånt!

Den andra personen var en känd tv-veterinär som jag hängde hos en sommar på Gotland för sisådär tio år sedan. Han sa rent ut att jag aldrig skulle bli veterinär, och att det var lika bra för det var ändå bara elände. Hans uttalanden gjorde mig väldigt ledsen, även om han inte lyckades ändra på mina planer så tyckte jag att det var en hemsk sak att säga till en ivrig flicka som ser upp till honom som veterinär.

Det största, överhängande hotet mot min dröm har alltid varit skolarbete och betyg. Jag har haft ganska lätt för mig i skolan, men ingen är ju bra på allt så kravet på att få MVG i alla ämnen har för mig alltid känts vara på liv och död, eller iaf att min framtid hängde på att jag hela tiden lyckades. Om jag ens skulle ha en chans att ta mig in. Med tanke på att jag har vetat så länge, har jag haft dessa höga krav under hela skolgången (nu också för den delen, måste ju klara mig genom dessa 5.5 tuffa åren om jag faktiskt ska få min veterinärlegitimation).

Dessa hinder har jag lyckats överkomma framförallt genom att min motivation till att bli veterinär har varit så stark. Men mina föräldrar har spelat en mycket stor del i att jag orkat ta mig hit. De har ALLTID stöttat mig, vad det än har gällt, och hjälpt mig att uppnå alla delmål. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det inte är så självklart att man har någon som står bakom en på detta sätt.

De har verkligen hjälpt mig med allt: från att förhöra mig inför prov, hjälpa till när mina pengar tagit slut (bodde själv i tre år och levde på 1000 kr/mån), skriva överklagan å mina vägnar, svara på panikfrågor om hur jag tvättar/lagar mat osv, lyckas peppa mig till att fortsätta plugga (trots att jag egentligen inte orkade). Och till sist, hela tiden tala om för mig "hur otroligt duktig jag är som kämpar på".

Jag är otroligt tacksam för allt detta, och jag hoppas att också ni har någon person i ert liv som är villig att stötta er på vägen mot att uppnå era mål, vad de än må vara ;) Hoppas att jag med detta oändligt långa inlägg kanske har inspirerat någon, antingen att försöka sätta upp egna mål, eller att stötta sina närmaste för att få se dem lyckas!

Haha, ni måste bara kolla in denna papegojan som diggar till Ray Charles' låt,
Shake your tailfeathers.

Vilken taktkänsla - och glädje över musiken :D

ps. om ni märker en röd tråd bland de senast upplagda klippen - det är inte av en slump.. ds.

Denna måndag har varit riktigt tung. Började ju bra med att vårt vatten blev "lagat", fortsatte ännu bättre med att födelsedagsbarnet A bjöd på kladdkaka med grädde & hallon, men slutade otroligt mycket sämre.

Allt började med att jag fick höra att vi inte var lediga under eftermiddagen, trots att schemat sa motsatsen. Istället för att komma hem efter 12 och kunna ta itu med min långa To do-lista, fick jag cykla järnet hem på lunchen. Då föreläsaren (från Brasilien by the way) dragit över tiden, var jag hemma halv ett. Var bara att ta med sig lunchlådan ut på hundpromenaden! Kom ändå sent till skolan igen..

Föreläsningen handlade om hur man gör en bra poster. Intressant iofs, men med en sämre betydelse. Vi ska nämligen i grupper om 6-7 studenter göra ett arbete UTANFÖR skoltid, som ska presenteras på just en poster. Problemet är bara att den ska vara inlämnad för tryck senast den 4 januari. Vilket innebär innan jul med andra ord. Och det fick vi veta nu. Ännu en tyngd på mina axlar, som måste fixas inom en snar framtid.

Eftermiddagen fortsatte med en tentagenomgång (den där hemska bakt-tentan). Huvva. Timmar fyllda med åsikter från studenter som känner sig förda bakom ljuset. Frågor besvaras av lärare som vägrar erkänna att de kanske gjort något fel, trots att en högre instans tagit beslut om att sänka godkäntgränsen på tentan - för att den bästa klassen på många år, inte lyckats få poäng på frågorna. Detta har alltså i princip aldrig hänt förut, och beror INTE på att så många kuggat, utan snarare på att något stort missförstånd har skett.

Detta försöker vi förklara för kursansvarig, som absoluuut inte kan förstå vad som orsakat alla bekymmer. Som hon själv skapat genom att ge felaktig information till oss innan tentan. Jag blev lite frustrerad när det vi sa inte verkade gå in, och hon dessutom insisterade på att det var omöjligt att skriva tydliga tentafrågor. Till slut bad jag dem att titta på Parasitologitentan för att få tips om hur man faktiskt KAN skriva frågorna så att de bara kan besvaras på ett sätt, och studenterna får en ärlig chans att få visa vad de kan. Såklart ignorerade de mitt uttalande. Suck, stön och elände.. GLAD är jag iaf att jag inte behöver göra omtentan!!!

Supertrött var jag när jag kom hem, ställde mig och lagade mat, åt, diskade och åkte ut på centrum och handlade det som inte fanns förut när vi storhandlade, plus mera hundmat. Väl hemma stöp jag isäng. Försökte läsa i Immunologiboken, men precis som i helgen så ville orden inte fastna. Till slut gav jag upp mina principer och tog fram överstrykningspennorna. Åhej, vad mycket lättare det gick, och roligare det blev! Även om det innebär att jag måste behålla boken sen :p

Så dagen fick ändå ett vettigt avslut, med många sidor lästa i boken. Mellanbror var här ikväll också och briljerade i vårt nya Guitar Hero-spel. T bjöd på chokladpudding & glass, mums ;) Nu ska jag duscha och sen slänga mig i sängen på riktigt! :D

This is happy me, -07

Ibland lönar det sig faktiskt att vara en gnällspik!

Under flera månaders tid har vi märkt att det tar lång tid för vattnet att bli ordentligt varmt, som när man ska diska eller duscha. Har också tyckt att det är dåligt tryck ur kranarna, men antagit att det var på grund av att vi bor så högt upp.

Men förra helgen fick vi nog! T hade igång duschen på högsta tryck och varmaste temperatur. Efter 30 minuter gav han upp - det blev aldrig mer än lite ljummet. Så vi skickade in en felanmälan till hyresbolaget.

I fredags knackade det på dörren. Två rörmokare kom in. De undersökte ledningarna både i köket och på toan men kunde inte hitta något fel. Det tyckte de var mycket konstigt, för det skulle betyda att alla andra i huset och ev. i husen runtomkring skulle ha samma problem. Vi var de ENDA som klagat. Som rörmokaren så fint uttryckte det: Ni är kanske de enda gnällspikarna här.

Det kändes väl inte så värst kul att höra. De kunde hursomhelst inte göra något mer, men sa att de skulle försöka kolla upp ifall någon kanske hade kopplat in en tvättmaskin fel eller så. Jag kände mig verkligen som en jobbig människa.

Imorse fick jag dock upprättelse. Träffade samma rörmokare utanför huset när jag var på väg till skolan. De frågade ifall jag märkt någon skillnad. VVS-pumpen som pumpar varmvatten till hela huset stod nämligen helt stilla, vilket de nu hade åtgärdat.

Kan ni tänka er, att vi var de enda som upptäckte ett sådant stort fel och faktiskt sa till. Hur länge kunde pumpen ha stått stilla innan någon annan upptäckt det?!

Så poängen med detta är: nöj er inte med mindre än att allt känns bra!

Alla tre bröder har varit samlade härhemma på förmiddagen. Nu har de dock dragit iväg till Vallentuna för att titta på hockey, så det är otroligt tyst. Hade så gärna velat följa med, men med tanke på att de blir borta tills sent ikväll hade jag inte samvete nog. Ska försöka lägga in en växel med pluggningen istället.

Mellanbrorsan visade oss en film på YouTube innan de åkte. Har tittat på den en massa gånger redan, så jag kunde inte låta bli att dela med mig av den ;) Lyssna på denna otroligt gulliga kille som försöker stoppa en taxichaufför som har en fågel i grillen. Hör desperationen i hans röst. Vilken djurvän :)

 

"Fågel! Fågel! Fågel! Fågel! Fågel! Neej, kör inte på! Du har en fågel!"

Snälle far min kommenterade mitt förra inlägg med att ge mig denna länk:

http://www.tackfilm.se/?id=1258571645419RA99

Tänk ändå vad mycket det hjälper att få stöd från någon när det går tungt.
Tänk ändå vad föräldrar är bra att ha (särskilt när man inte bor hos dem längre :p)
Tänk ändå vad små saker kan förändra mycket.

Mitt humör gick igårkväll från depp till topp på fem minuter. Fick en energiboost och dansade mig framåt. Energin fanns fortfarande kvar idag. Hade världens jobbigaste förmiddag, med tre timmars immunologi i 170 km/h ungefär. Men jag kämpade, hade grym teknik på anteckningarna och överglänste kamraterna bredvid - denna gång fick de tjuvkika på vad jag skrev. Cyklade hem med ett leende på läpparna.

Ikväll har vi STORhandlat. Varit på Butterick's och letat grejor till maskeraden. Städade köksskåpen när vi kom hem. Fyllde upp alla burkar med torrvaror. Diskade. Tobias smittades av min energi och städade resten av lägenheten. Vi har bytt trasiga lampor. Gått ut med en massa grejor till återvinningen. Vädrat sängkläder. Vattnat blommor. Tillochmed hunnit läsa i Immunologiboken (jag alltså). Skrivit många långa kommentarer i kursutvärderingen. Samt sett ett riktigt roligt avsnitt av den nya serien på 4:an, Glee.  

Så precis fick vi veta att T:s lillebror kommer imorrn och inte på söndag som sagts innan.
Tänk ändå att vi har hunnit med allt vi skulle hinna.

TACK pappa, för att du stöttar och är stolt över mig, det betyder verkligen massor!

Jag älskar dig!

Idag är det fredag, och solen skymtar. Som grädde på moset kan du dessutom få titta på en underbar liten filmsnutt, som garanterat höjer humöret ett snäpp! Helt underbart :)

Bakteriologitentorna var färdigrättade idag. Som jag berättade tidigare var tentan inte alls vad vi hade förväntat oss, fokus låg på helt andra saker än vad de allra flesta hade pluggat på. MEN JAG KLARADE DEN! :D

Det visade sig att de blivit tvungna att sänka godkäntgränsen! Till 60%. Antagligen blir det många som tvingas göra omtenta.. Jag hade däremot klarat mig på den gamla gränsen, men det var inte många poäng ifrån. Så idag kunde jag äntligen dra en lättnadens suck, och sedan koncentrera mig fullt ut på den kommande tentan i parasitologi.

Med besked. Jag var hemma på lunchen, gick en ordentlig promenad med vovven, och cyklade sen tillbaka till skolan för att mikroskopera. Var där längre än alla andra, tog ordentligt vara på inlärningstillfället och fick lärarna i princip för mig själv ;) Det gav verkligen mycket, till exempel fick jag en ordentlig förklaring av Eimeria:s livscykel av självaste experten. 

Eimeria är en protozo (encellig organism) som orsakar koccidios hos exempelvis höns. Visste ni att ALLA slaktkycklingar (iaf på större gårdar) får koccidiostatika, alltså läkemedel mot parasiten, i fodret under hela deras tillväxt? Fram tills några dagar innan slakt. Man har nämligen bestämt att de ska kallas "fodertillsatser" för att det ska vara tillåtet, trots att det är en sorts antibiotika. Detta för att man aldrig skulle kunna hålla så många kycklingar tillsammans utan att sjukdomen skulle ta död på dem.



När jag kom hem var jag dock mer än lovligt trött. Det börjar ta på krafterna att plugga varenda vaken timma. Numera följer papperna med till sängen, jag läser tills jag somnar. Tillochmed handlederna värker! Skriver hela förmiddagarna, ritar livscykler/skriver om parasiter hela kvällarna. 

Är det inte jul snart?! Fast när jag tänker efter så har vi tenta den första dagen efter lovet. Jippi..:(   

Det finns en grupp människor som påverkar våra liv mer eller mindre, vare sig vi vill eller inte. Det är våra grannar. Om man nu inte bor fem mil från närmaste bebyggelse, men det gäller nog inte de flesta av oss.

Ens grannar kan vara helt underbara. Sådana som man kan springa över till och låna socker av när man har slut. Eller be dem vattna ens blommor när man ska åka bort. Eller som i mitt fall under gymnasietiden, då jag var inneboende och lyckades låsa mig själv ute i bara handduk och min hyresvärd var borta. Då var jag glad över det snälla paret bredvid som kom ut med extranyckel fastän de redan gått isäng.

Även om kanske inte alla människor skulle ställa upp på sådana saker, så är det iaf trevligt med grannar som ler och pratar om vädret när man ses. Håller upp dörren när man har en hund och en cykel. Ja, sådana finns det här i vår uppgång också.

Samtidigt har jag sedan vi flyttade till stora staden (eller ska jag säga gettot?) fått en ny syn på grannsämja. Grannar kan vara sura, ja det förstod jag väl innan, men också farliga. I somras fick jag en rejäl chock. Satt hemma i byn hos föräldrarna och såg skräckfilm. T var kvar i Uppsala, han ringde mitt i filmen och berättade att han precis var på väg hem, och jag berättade vad vi såg för film. Så sade han plötsligt: Det är blod på vår dörr, och på golvet. Här ligger ett par glasögon! Då bröts samtalet. Jag trodde såklart att han skojade, men försökte samtidigt ringa upp. Vilket inte gick.

Precis när jag började bli orolig så ringde han upp igen och säger något om att vår granne blivit misshandlad och att polisen är på väg, men att han inte kan prata mer. Fy sjutton vad rädd jag blev! Började gråta bara för att jag inte hade någon aning ifall älskade T var i fara, och för att jag var så långt borta. Det redde iaf upp sig till slut.

Bekymret var bara att den som knivskurit vår granne, var en annan granne. En av kvinnorna vi kallar "knarktanterna" på grund av deras ytterst konstiga beteende. Det var tydligen inte första gången något sådant hände heller. Nu får de inte längre komma in till vår uppgång och åka ned med vår hiss, men de hänger fortfarande utanför vår utgång, så det är inte så trevligt precis.

Kom att tänka på detta nu igen då vår snälla granne mittemot, den grekiska damen som misshandlades i somras, flyttade härifrån nu den sista. Mest troligt pga händelsen jag just berättat om. Har inte riktigt sett till dem som flyttade in därefter, men jag hoppas verkligen inte att det är några kompisar åt killen som sist flyttade in i uppgången.

Det är nämligen han och hans kompisar som röker inomhus, de lever dessutom rövare på kvällar och helger. De bor under oss så vi hör alltihopa. T har försökt säga åt dem med sina allra myndigaste röst, men det funkar bara så länge han är i närheten. 

Om jag fick önska skulle våra nya grannar inte vara kriminella heller. Helst snälla och trevliga. Men det är nog för mycket att hoppas på tyvärr..:(

För er som eventuellt inte är intresserade av vår hund, utan av vad vi gör, kommer nu en uppdatering om vad som händer i våra liv just nu.

Tobias har blivit förkyld i veckan, fast har ändå varit tvungen att jobba över, eftersom "hans" maskin har varit trasig en månad och nu fungerar. Han har alltså en månads jobb som ligger i en hög och väntar på honom, bråttomt som vanligt. Så han har fått jobba över varenda dag plus lördagen, trots förkylningen.

Han har ägnat massor med tid på Blocket, sökandes efter en isbil. Vi har nämligen en isbana nära där mina föräldrar bor, som vi var och körde på i vintras. T ska ju jämt ha det bästa så tills denna jul ville han ha en bättre isbil än den min pappa har.

Igår var han och tittade på en Bmw 325 ix, årsmodell -88. För tillfället är han där igen och gör upp affären. Bilen ska dock delas med min pappa. Det jag gruvar för mest är att få upp bilen till de norra skogarna. Hur vi än gör blir det jobbigt. När vi för en gångs skull ska åka upp samtidigt så måste vi kanske köra varsin bil. Usch, fy och blä! Hoppas det finns någon annan lösning...

Själv ägnar jag mig mest åt plugget. Tenta nästa onsdag, det känns inget vidare. Varför finns det så många parasiter?! Någon nytta kan jag inte heller se att de gör, orsakar bara sjukdom och elände. Ljuspunkten denna helg har iaf varit mina goda lussekatter, de höjer stämningen avsevärt!

Igårkväll tog jag en paus och åkte med T på Gränby centrum och hjälpte honom att hitta ett par byxor. Det var inte lätt ska jag säga, han provar mycket hellre skjortor och sånt. Men det blev ett par chinos tillslut, fast om han blev nöjd vet jag inte.. Jag handlade faktiskt några vintriga strumpbyxor, då mina gamla är helt utslitna. Annars höll jag mig :p

Helgen har faktiskt varit riktigt mysig, med mycket gos och skratt, såg filmen The Proposal, som tyvärr var alldeles för förutsägbar för min del. Nej, tacka vet jag Ugly Truth, se den istället! Nu hoppas jag att T kommer hem snart, så ska jag steka pannkakor, bra måndagsmat :) Åt förresten sushi till middag i lördags, från stans bästa ställe, men det var alltför många konstiga bitar som jag inte riktigt gillade. Nästa gång blir de Java igen!

Jag & älskling i vintras - han är inte lätt att fånga på bild ska ni veta! :p

ÄNTLIGEN har vår älskade jycke fått en diagnos! Atopisk dermatit.

Epoxy är allergisk mot dammkvalster. Rejält allergisk dessutom. Veterinären sa att det var otroligt att han inte har kliat sig sönder och samman. Fast i samma veva sa hon att det beror på att han är så välskött. Ordagrant: Om han inte hade kommit till dig så hade han sett hemsk ut. Ja, så sa hon faktiskt.

Jag sög i mig som en svamp av allt hon sa, som vanligt. Särskilt berömmet alltså. Kerstin Bergvall är nämligen Sveriges främsta hudspecialist på djursidan skulle jag vilja påstå. Hon är iaf enda veterinären i hela Skandinavien som har en Europeisk specialistexamen i dermatologi. Dessutom är hon fantastisk mot både djur och människor, Epoxy blir så glad när han ser henne. Jag å andra sidan blir glad av att hon lyssnar på djurägaren och svarar på alla frågor, dumma som kloka.

Det bästa av allt är att Kerstin idag har gett honom en diagnos. Vi gjorde ett pricktest imorse nämligen, och mot tre olika kvalstersorter reagerade huden väldigt starkt. Vad som händer nu är att vi ska testa oss fram vilken medicinering som fungerar bäst för honom. Från och med idag ska vi ge honom antihistamin morgon och kväll. Om det inte har gett resultat efter två veckor så byter vi till något annat.

Som Kerstin sa, vi ska inte ge oss förrän han är helt klådfri. För att kunna medicinera så lite som möjligt så finns det även en del andra saker att göra för att undvika att han utsätts så mycket för kvalster.

Dammsugning virvlar upp en massa kvalster i luften, så det får man göra när hunden är ute. Hellre vädra mycket. Han får inte längre sova i vårt sovrum, eftersom det finns mest kvalster där. Till sist så ska han badas minst en gång varannan vecka. Då hundar tar upp allergener via huden (och inte via luftvägarna som hos människa, därav skillnaden i symptom: hudproblem hos hundar/astma hos människa) så minskar duschningen risken för att allergen ska tas upp. Köpte ett milt, klådstillande schampo på apoteket, nu behövs bara balsam för att undvika att han torkar ut av allt badande :p

Även om allergin medför lite extrajobb så är jag enbart lycklig, Epoxy har ju sin allergi hursomhelst, men nu har vi fått chansen att få göra det vi kan för att få honom klådfri. Det känns underbart att få på papper vad han lider av, så att han nu kan bli bra!

En senare fråga är immunoterapi = hyposensibilisering = allergivaccination. Han är en bra kandidat, ung och i övrigt frisk och har inte hunnit få så mycket kroniska besvär. Men det är dyrt och långdraget, och inte så hög chans att han blir helt bra. Hursom ska vi först och främst få bort hans klåda! :D

Finaste jycke, jag vill alltid se dig frisk, stark och glad!

Någon som kunde gissa vad min överraskning var? :)

Jag köpte glögg och pepparkakor. Och som om inte det var nog så bakade jag lussekatter! Mums! Första gången jag bakade lussebullar så det var lite spännande. Särskilt lika varandra vet jag inte heller om dom blev dock, haha :p Men smaken är ju densamma!

Och nä, jag tycker faktiskt inte att det är för tidigt! Snarare brukar jag tycka att julen tar slut alldeles för snabbt så i år tänker jag starta tidigt och njuta länge! Istället för att deppa hela november månad :p

När börjar ni tänka på julen?

Vad kan jag säga, allt är bara så grått just nu.

Till och med på lokalnyheterna imorse pratade de om hur rått det skulle vara ute, hög luftfuktighet och kallt. De vackra höstlöven har nu fallit så färgerna är borta. Men inte är det tillräckligt kallt för att snöa. Har sett lite hagel, that's it. Inget vitt på backen än inte, gräsmattorna är fortfarande gröna och växande - de klipps alltså än!!

Inte riktigt vad jag är van vid hemifrån. Där har man ju snö senast i oktober. Snö som ligger kvar alltså. Det ljusar upp, ger julstämning, och gör faktiskt att det känns mer ombonat ute. Man fryser inte helt enkelt. Som kursare I sa igår (hon är från Umeå): kylan tränger in så långt att man aldrig blir av med den, man känner sig konstant frusen!

Så när jag cyklade hem efter labben, kände jag mig allmänt deppig. Mina labbkamrater mest pratade om Phlugan. De som inte ska gå, ska servera. Kanske ska nämna att Phlugan är veterinärmötets stora sittning, klädkod smoking. Lite finare alltså. Serveras enligt tradition (ja sådana ÄR viktiga för veterinärer) svartsoppa till förrätt. Huvudrätt gås. Sen så är det massor med tal, spex och sånt också.



Egentligen hade jag inte alls lust att gå, men samtidigt fick jag höra att älskling skulle jobba över ikväll, och dessutom behöva jobba imorgon. Som om inte det vore nog har han blivit sjuk också, så jag antar att han kommer sova när han inte jobbar. Suck.

Sa jag att jag mår bättre nu? Nu värker det mest bara i armen och lite i nacken/huvudet. Hörde av flera andra i klassen att de fått samma symptom efter vaccinationen. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv än E:

"När jag kom hem blev jag alldeles trött och fick ont i hela kroppen. Jag blev liksom stel. Så jag gick och la mig och sov i flera timmar. Sedan gick det över!"

Hursomhelst så funderade jag på hemvägen över hur jag skulle kunna förbättra stämningen hemma. Ingenting är bättre än en städad lägenhet enligt mig, så jag ska försöka röja så mycket jag bara orkar. Sen kom jag på den bästa idén av alla. Men det får ni höra mer om senare ikväll, om allt går som det ska vill säga! Hah, vilken cliffhanger alltså ;)

Bildbevis ;)

Bestämde mig idag (med lite stöd från mor & vänner) att jag ska vaccinera mig mot influensan ikväll, på skolan.

Alla studenter på SLU får nämligen vaccinera sig gratis om man bara visar leg. Då jag är otroooligt smärtkänslig (fråga bara T hur mycket jag skriker om han petar på mig) så är nålar ingenting jag utsätter mig för frivilligt. Särskilt när jag vet hur ont det kan göra, som när vi vaccinerade oss mot rabies innan Sydafrikaresan för tre år sedan.

Var faktiskt då jag blev stucken sist! Men nu så tänkte jag att nog skulle gå bra om bara älskling följde med och höll mig i handen. Döm om min besvikelse när han ringde nyss och sa att han var tvungen att jobba över till sent ikväll.

ÅH! Hur ska jag klara mig nu då? Stora hemska sprutan som ska göra hål i min arm. Och så har jag hört av säkra källor att det gör ont i armen efteråt också. Fy. Giv mig styrka! Får tänka på att jag gör en god gärning. För jag vaccinerar mig absolut inte för min egen skull, utan för att undvika att föra smittan vidare till de som har dåligt immunförsvar och inte skulle klara av influensan lika bra som mig. Sådeså!

Dagens bästa är iaf att jag har reserverat biobiljetter till New Moon. Fyra stycken.
Lillasyster och hennes pojkvän ska nämligen gästa oss den helgen, se bion och handla julklappar tillsammans med oss. Det ska bli så mysigt! :)