.

Jag känner mig faktiskt piggare nu, om än långt från hur jag vanligtvis är. Grundläget är bättre om ni förstår vad jag menar. Men fortfarande kommer smärtan över mig då och då, jag tål inte minsta lilla stress längre.. Som nu när jag fick veta att vår hundförsäkring inte täcker datortomografin som min lärare tyckte vi skulle undersöka Epoxy med...

 

Fina hunden är nämligen inte heller sig själv fullt ut. Han är piggare än förut på promenaderna, men hemma vill han mest sova. Läraren tror att han har nånting som sitter fast i näsan, och som har orsakat en sekundär bakterieinfektion. Det har runnit grönt snor ur ena näsborren i tre veckor nu. Känns bra att utreda orsaken ordentligt, men samtidigt är jag så rädd att det kommer vara något som inte går att bota. Cancer till exempel.. Jag vet att jag måste försöka att inte tänka på det värsta direkt, utan hoppas att att det bara sitter ett grässtrå eller liknande i nosen, som är lätt att plocka bort. Och att det inte blir alltför dyrt... Usch!

 

Ska bli skönt att åka hemåt imorgon hursomhelst, ska försöka släppa allt jobbigt under helgen och bara vara. Att helgen börjar med en begravning är kanske inte det bästa, men förhoppningsvis blir det bara bättre sen.. Ser fram emot att träffa hela släkten, men mest av allt längtar jag efter fina lilla familjen som jag inte träffat sen i somras!!

 

Min högsta önskan just nu är bara att få bli mig själv igen..

 

Människor i min närhet säger att det inte alls är konstigt att vara så extremt trött och nere när man har flera sjukdomar i kroppen samtidigt, men jag förstår det bara inte. Jag är helt enkelt inte van att må såhär dåligt såhär länge! Att sova 12 timmar i sträck och ändå bara vilja fortsätta sova.. Att varken känna hunger eller mättnad utan bara en ständigt molande värk, och ett illamående som kommer bara jag tänker på mat.. Jag som älskar att laga och äta god mat!!! Blir inget av det nu.. Och plugga klarar jag inte av heller, tar mig bara genom skoldagen för att krascha i soffan efteråt. Tur att nästa stora tenta är några veckor bort iaf..

 

Fick just veta att jag klarade senaste Tentan. Kände inget annat än likgiltighet när jag läste mailet, och det gjorde mig rädd. Små saker i vardagen brukar göra mig väldigt lycklig, men nu känns det som att ingenting kan göra mig glad på riktigt. Usch, det är riktigt deprimerande, jag vet! Helt otroligt att min pojkvän står ut med mig, men han är världens gulligaste mot mig - utan honom vet jag inte vad jag skulle ha gjort!!

Denna min andra vecka på smådjurspraktiken har jag alltså spenderat i operationssalen på skolan. Huu, vad nervös jag hann bli innan det äntligen var min tur att få sätta skalpellen i en honkatt! Hann iaf få kastrera två hankatter till under veckan, så det känns som att jag har hyfsad koll på det ingreppet iaf ;)

 

Vilken känsla det är att jobba inuti ett levande djur! Att sy ihop det igen och sedan se hur det vaknar upp igen. Helt fantastiskt.. Men läskigt såklart :p Kan äntligen lägga ut några bilder, då djuren är helt indukade.. Plus att SLU har lagt ut liknande bilder på oss på Facebook :p Hinner inte berätta något mer nu, har seminarier imorgon och måste förbereda mig inför fallredovisningen. Dagen har jag nämligen spenderat på skolan, igen, har haft jour. Tur att jag gillar det jag håller på med iaf! ;)

 

Sitter på skolan och väntar på att en hel drös papper ska skrivas ut - fattar inte hur segt det kan gå, har suttit här snart en timme och det har inte ens skickats till skrivaren än! Iofs är det nästan 600 sidor, men ändå..

 

När jag då satt här och filosoferade kom jag på att jag inte berättat att Epoxy är sjuk! För ungefär två veckor sedan började han låta lite konstigt från övre luftvägarna under nätterna, som korta anfall av andningsproblem. Vi vaknade av det, men då han mådde bra på dagarna tänkte vi bara att det var nånting han hade andats in i nosen. När min familj hade kommit upp märkte jag dock att han hade lite kladd i ena näsborren. Detta utvecklades över helgen till rinnande grönt snor, på söndagen hade han feber, var väldigt slö och ville han inte äta på kvällen.

 

Måndag morgon kom T in med honom på skolan, jag var ju då på akuten så jag fick hänga med under besöket. Veterinären konstaterade att det är ganska ovanligt att hundar blir så snoriga, och samtidigt får feber och blir så extremt slöa som han var. Blodprov visade på en kraftig inflammation och vi röntgade hans lungor för att se om han hade en lunginflammation. Bilderna såg dock bra ut och T fick åka hem med honom utan någon vidare åtgärd, dock fick jag stränga order om att tempa, kolla cirkulation och se till att han drack tillräckligt med vatten och inte blev uttorkad. Om han inte blev bättre skulle jag ta med honom till skolan igen.

 

På torsdagen var han fortfarande lika slö, även fast vi tvingat i honom både mat och vatten varje dag, och på fredag morgon hade han lite feber igen så jag tog med honom till skolan. Väl på kliniken blev han dock plötsligt mycket piggare - han gillar ju att komma dit konstigt nog! :p Så min lärare som lovat att kolla på honom var inte alls orolig längre. Nu i helgen har han varit något piggare, ätit och druckit bra men är fortfarande inte som vanligt och han får fortfarande anfall där han får svårt att andas en stund. Konstigt fall, kan man säga!

 

Idag har jag fått kastrera en hankatt helt själv. Gick väldigt bra, jag fick en hel massa beröm av vår lärare! Får se om det är min tur att kastrera honkatt imorgon. Vi var väldigt snabba och effektiva idag med. Duktig grupp som sagt!! :D

 

 

Hade tur (eller vad man ska säga) med lottningen idag på skolan. Mitt namn var det som drogs först vid alla tre lottningar! Det innebar att jag:

 

1.  Var allra först i vår grupp med att få kastrera, dvs. fick bli förhörd och genomgå syprov först av alla, och fick göra den andra testikeln efter att läraren hade visat på första

 

2.  Fick chansen att kastrera den första honkatten (vilket jag dock sa ifrån mig eftersom alla inte skulle få operera idag annars)

 

3.  Fick skrubba in och assistera på eftermiddagens akutoperation, en varig livmoderinflammation på en hund

 

Både bra och dåligt alltså! Kände mig lite snuvad på konfekten när jag först fick vara skitnervös och sy inför allas ögon, och som tack bara fick kastrera en enda testikel, när de andra sedan fick kastrera sina katter helt själva. Nåja, det kommer fler tillfällen - veckan är faktiskt helt fullbokad! Idag hade vi en honkatt och tre hankatter, trots att det var vår första dag lyckades vi bli färdiga till före tolv! Måste säga att jag gillar min smådjursgrupp starkt, vårt goda samarbete har fortsatt från akuten och in på operation - vi är grymma helt enkelt! ;D

 

Glömde förresten säga att det gick jättebra att kastrera! De andra i min grupp var lugna innan ingreppet, och alldeles skakiga när det väl var dags. Jag däremot går och oroar mig i flera dagar för allt jag måste lära mig, men när det väl gäller blir jag helt avslappnad och fokuserad på att genomföra målet. Så det kändes lugnt och fint! :) Sen när vi inte hade något kvar att göra efter att journalskrivningen var färdig, och vi inte kunde gå med på några fall på kliniken, så bytte jag och var på väg hem när mobilen ringde om akutoperationen. Var bara att vända om!

 

När jag till sist kom hem var jag totalt slut påoch däckade på soffan framför teven. Älskling fick laga mat och diska när han kom hem.. Sen dess har jag läst igenom min beskrivning på honkattskastrationen gång på gång. Hur många gånger man än läser det på papper är det dock en helt annan sak att stå där och göra det själv. Spännande!! Ser fram emot morgondagen...:) 

Nu funkar Internet äntligen!!  Efter en hel massa felsökning, inköp av ny nätverkskabel och närapå ny dator, upptäckte T tillslut att det satt fast en bit av gamla kabeln kvar i datorn, hum..

 

Så mycket har hänt sedan sist jag skrev att det känns som att år har passerat. Har gått igenom en hel massa roliga, spännande, jobbiga, lärorika saker - det kanske låter som en klyscha men jag har nog utvecklats som människa på köpet.. Iaf lärt mig mer om mig själv! De sista veckorna har jag för första gången i mitt liv känt av stress fysiskt, ångesten över att ha mer att göra och lära än vad dygnets alla timmar räcker till för har tryckt över mitt bröst så hårt att jag stundvis har haft svårt att andas. Samtidigt har älskling varit sjuk, till en början tog jag hand om honom men det slutade såklart med att jag också drabbades av influensan.. Att vara sjuk och stressad på samma gång som Tentan närmar sig har INTE varit roligt, men jag har tagit mig igenom det (mycket med hjälp av finaste T såklart).

 

Till sist kom så tentan - jag var såå förkyld och nervös, men kände nog ändå att jag kunde rätt mycket, svåra frågor till trots. Och när tentan var över kunde jag ägna tiden åt min kära familj som kommit hit för att hälsa på. Lyckan! Skyndade mig hem för att laga min supergoda älggryta, god blev den med tanke på att alla i familjen tog mera mat flera gånger om! ;) Min lediga fredag spenderade vi på stan, shoppade lite (julklappar), fikade gofika och bara hade det trevligt tillsammans. På kvällen åkte vi ut på restaurang Java och åt buffé x3, där kan man tala om mycket god mat för pengarna!! Resten av helgen tänkte jag spara till senare..:p

 

 

Nu till rubriken.. I måndags hade jag ÄNTLIGEN nått fram till den sista (och bästa) placeringen under mitt klinikrotationsår. Jag har nämligen gått den första av åtta veckor på smådjurskliniken! Denna första vecka startade på bästa sätt i full fart på akuten. Jag kan inte ens beskriva hur roligt det har varit och bra jag har trivts! Till en början blev jag chockad varenda gång jag blev tilltalad av klinikveterinärerna (tack för det, hästveterinärer), och dessutom i positiva ordalag. Men ganska snabbt fann jag mig tillrätta i att faktiskt ha en betydande roll i klinikarbetet, att veterinärerna lyssnar, på riktigt, på det lilla jag har att säga! Vilken lycka! :D Nån gång där mitt i veckan insåg jag dessutom att jag inte haft ont i bröstet på dagarna - trots att jag varit på AKUTEN! Är det detta som måhända är meningen med mitt liv, precis som jag själv har trott hela mitt liv. Vilken självkännedom ;)

 

Idag har jag ägnat hela dagen åt att förbereda mig inför veckan som kommer. Då ska jag nämligen kastrera katter! Min första riktiga operation kommer alltså att ske, det är inte utan att jag känner mig nervös! Särskilt med tanke på att man aldrig kan förbereda sig fullt ut inför något sånt - hur det går får vi se när jag står där och ska skära! :)