Att få vara en del av något större

Vad ägnar jag mig då åt, denna allra sista termin på veterinärprogrammet. Jo, jag har påbörjat ett forskningsprojekt på Biomedicinsk centrum i Uppsala, där jag försöker ta reda på mer om atopisk dermatit, dvs. allergi. Förhoppningen är att mina resultat ska kunna användas i framtiden för att förbättra diagnostik och behandling av sjukdomen. Då forskningen är på grundnivå, kan både människor och hundar beröras av eventuella upptäckter. Mycket spännande! 
 
Måste säga att jag trivs rätt bra här på labbet, har ett eget kontor där jag sitter och läser artiklar och skriver om dagarna, alldeles intill labsalen där jag får mixtra med kemikalier och maskiner. Är ett ganska pyssligt jobb och jag gillar det än så länge, men dagarna är mycket långa - börjar kl 8 och slutar vid 18 - och jag blir helt slut i huvudet av allt som är helt nytt för mig.  
 
Första försöket avslutas på måndag. Hoppas verkligen att vi får bra resultat så att arbetet flyter på som planerat, för jag börjar redan bli nervös över att inte hinna med allt innan det är dags för examen...

Kirurgi på riktigt

Efter en slö start på kirurgikursen, fick jag äntligen spendera tid på operation igen. Riktigt roligt!
 
Vi får nämligen skriva upp oss på vissa tider som inte är schemalagda, för att få auskultera på stora op. Det var så roligt att jag ska försöka hålla koll på listan och smita med om det finns lediga platser. Hann med att kika på början av en operation, sen kallade en annan veterinär på mig så jag fick sy fast ett dränage i ett sår. Efter det hann jag se slutet på den första operationen innan den tredje veterinären, som skulle operera "min" katt, var färdig med sin operation. Frågade henne om vi skulle hinna med den innan lunch då klockan var 11. Hon frågade om jag skulle vara där i eftermiddag, och när jag nekade sa hon "ja men då kör vi, du och jag nu på en gång".
 
Så jag fick hämta katten, och eftersom vi inte hade någon sköterska höll veterinären i katten och jag la kanyl och sövde den snabbt som ögat - hon hade ju sagt att det var bråttom tänkte jag. "Oj, vad duktig du är" utbrast kirurgen, som vanligtvis inte har så lätt för att ge beröm. Wohoo! Det har verkligen lönat sig att jag jobbade som narkossköterska förra sommaren ;) Sen när vi hade lagt katten på gas och dukat in den, gav hon skalpellen till mig och lät mig börja med ett mindre ingrepp. När jag hade sytt mitt lilla stygn färdigt, hade hon hunnit öppna resten av katten. Liite skillnad i snabbhet där!
 
Ändå lät hon mig sy ihop hela det gigantiska såret - trots att jag varnade henne att jag inte var så snabb, iaf inte när det gäller att sy intrakutant på katt (man måste sticka nålen precis i gränsen mellan hud och överhud, och katter har knappt någon hud). Tyckte faktiskt att det gick rätt bra, såret såg fint ut efter att jag sytt, och det gick snabbare och snabbare, vilket kirurgen också påpekade. Måste säga att jag ser fram emot mina dagar på operation i sommar, även om det känns läskigt att stå där själv! Förresten så sa veterinären att såret såg superfint ut också, precis innan jag gick. Kan lova att självförtroendet fick sig en spark uppåt! Tänk ändå vilken skillnad det är mellan att vara på smådjur jämfört med häst - som natt och dag verkligen..

Helgkurs

Lördagen och söndagen spenderade jag alltså på Strömsholms djursjukhus, på kurs med temat Onkologi – kirurgisk och medicinsk behandling hos hund och katt. Onkologi handlar om tumörsjukdomar, vilket är ett mycket stort och växande problem hos våra sällskapsdjur. Alla veterinärer som arbetar med smådjur kommer i kontakt med tumörer i det vardagliga arbetet, samtidigt finns det specialister som enbart ägnar sig åt cancerpatienter med allvarliga tumörsjukdomar.

 

 

Många fördomar existerar vad gäller behandling av dessa, både åt det ena och det andra hållet. Det är vanligt att tumörer tas bort utan marginal och utan att veterinären har en aning om vad de är för någonting, vilket kan leda till problem om man sedan skickar in tumören och den visar sig vara aggressiv – det är ofta svårt att göra en andra operation med tillräckliga marginaler på samma lokalisation. Å andra sidan avlivas många hundar på grund av en cancerdiagnos, för att djurägaren (och kanske även veterinären i vissa fall) tror att djuret kommer att må mycket dåligt av behandlingen. I själva verket är målet med cancerbehandling av djur att förbättra djurets välfärd, i jämförelse med hos människor där målet är att bota sjukdomen, och därmed tillåter man högre grad av biverkningar hos människor jämfört med hos djur.

 

För min egen del har jag idel positiva erfarenheter av just cancerbehandling. Min egen hund drabbades av malignt melanom, vilket i princip har varit en dödsdom – onkologen gav honom 4 månader att leva med enbart kirurgi - och just denna tumör svarar på varken cellgifter eller strålning. Dock har en ny behandling utvecklats mot just malignt melanom, som boostar kroppens egna immunförsvar till att attackera tumören. Man hjälper helt enkelt kroppen att ta hand om cancern själv – kroppen har nämligen långt utvecklade system för att känna igen och oskadliggöra muterade celler (vilket ju tumörceller är), men då tumörcellerna själva har system för att undvika immunförsvaret, är det inte alltid kroppen lyckas på egen hand.

 

 

Biverkningarna på denna sortens immunoterapier är mycket små, Epoxy fick lite feber en dag och en lymfknuta förstorades – detta är dock bara ett tecken på att kroppen är igång och kämpar mot cancern. Detta istället för att långsamt dödas av spridda metastaser (malignt melanom är mycket aggressivt då det kan spridas till i princip vilken annan del av kroppen som helst och där påverka negativt, t.ex. i lungorna). Det har nu gått ganska precis 1,5 år sedan han behandlades, och kan nog räknas som friskförklarad nu - helt fantastiskt! Vad som är ännu häftigare är att man också har börjat behandla människor nu med samma metod, hundar är ett bra modelldjur för människor då de lever i samma miljö, så det händer inte alltför sällan att nya behandlingar provas ut på hundar först.

 

Som ni märker tycker jag onkologi är väldigt spännande, och precis som med allergier tycker jag det är viktigt att sprida information om dessa sjukdomar, för att alla hundar och katter som drabbas av tumörsjukdomar ska få en chans till korrekt diagnos och att djurägarna ska få veta vilka behandlingsalternativ som finns. Sedan är det såklart alltid upp till djurägaren att bestämma om djuret ska behandlas eller inte, och i så fall på vilket sätt. Men jag tycker det är trist om djur avlivas bara på grund av fördomar...


Svart på vitt

Trots att jag blev så glad att jag grät när klinikchefen ringde upp i februari och berättade att jag hade blivit utvald att få jobba som veterinär i Vännäs i sommar, hade jag inte förväntat mig att det skulle betyda så mycket när jag fick hem brevet med mitt anställningsbevis för sommaren. Att se orden svart på vitt på papper gör allt än mera verkligt, jag SKA faktiskt jobba som VETERINÄR i sommar!! Mina drömmars uppfyllelse ligger så nära, så nära. Allt arbete, allt slit, alla sena nätter jag pluggat.. men också alla fantastiska upplevelser jag har fått, tillsammans med nya härliga vänner. Jag kan verkligen skatta mig lycklig som har fått allt detta! Det börjar vara dags att sätta upp nya livsmål med andra ord, kan ju inte vara helt färdig vid 26 års ålder redan ;)
 
 

Skidåkning & jour-kalvning

Ett inlägg från förra veckan som visst inte ville iväg förrän nu..
 
Igår ägnade vi oss åt att försöka hitta en hovböld på en kraftigt halt häst. Hovkvalitén var dock så pass dålig att vi tillsammans med djurägarna bestämde oss för att ta in den till en hovslagare på hästkliniken istället, då det förmodligen kommer behöva tas bort rejält med material.
 
Så vi var tillbaka hyfsat i tid och jag fick ägna mig och ett par smådjur istället, för första gången denna veckan. En hund som blivit sparkad av häst, och en äldre hängig hund med feber. Lärde mig viktiga saker av båda fallen, framför allt hur viktigt det är att inspektera munhålan - trots arg/rädd hund.. Visade sig att feberhunden hade kraftig inflammation vid många tänder, när veterinären väl lyckades öppna munnen. Detta kan absolut orsaka symtomen som hunden hade: dålig aptit, hängig och feber. Munnen är ofta en del av djuren som förbises av djurägarna, likväl är det ofta en källa till kraftigt lidande! Tandproblem är ett otroligt vanligt bekymmer på både hundar och katter, och inget man får ignorera. Viktigt att träna sitt djur med sådan hantering från att den är liten så att inspektion av tänderna är möjligt.
 
Efter hundarna hade klockan hunnit bli efter fem och jag skyndade mig ut med skidorna innan det hann mörkna. Jag med mitt dåliga lokalsinne trodde jag var vilse mest hela tiden, och när jag väl trodde jag kände igen mig var jag på något helt nytt ställe - suck! På något konstigt vis lyckades jag ändå komma precis rätt hela tiden, trots att jag var säker på att jag aldrig mer skulle komma hem, haha.. Det var jobbigt från första stund, kroppen var visst rätt sliten ändå och tekniken blir dålig när man är trött, vilket gör det ännu svårare att åka. Men, man klarar mer än man tror och jag tog mig runt hela vägen, 12 km blev det! Nu känner jag mig lite tveksam över om jag ska orka släpa med mig skidorna på bussen hemåt ikväll, har en känsla av att jag kommer ha ont imorrn :p
 
Hann komma tillbaka till kliniken utan känsel i rumpan (det blev visst kallt när solen gick ned), duscha varmt och värma en tekopp, så kom jourveterinären in. Det var så lustigt, precis innan jag for ut med skidorna frågade hon om jag ville hänga med på ev. jourresor - absolut svarade jag! Veterinären önskade sig därefter en kalvning, och det var precis vad hon fick! För att hon skulle kunna åka direkt hem efter kalvningen, fick jag ta egen bil. Kände mig riktigt vuxen när jag körde den där stooora veterinärbilen helt själv, och försökte navigera mig i Östersund i mörkret ;)
 
Hur gick det då med kalvningen? Jo, jag blev så glad att djurskötaren hade ringt oss så fort hon kände att hon och kon inte skulle klara det själva, eftersom det var en stor kalv som låg i bakdelsbjudning i felläge med ryggen nedåt. Kalven var tvungen att vridas rätt för att kunna komma ut! Då hon ringt i tid var kalven fortfarande vid liv, hinnorna var intakta och det var fortfarande fuktigt och helt inuti henne. Numera är detta scenario inte så vanligt - bönderna försöker oftast få ut kalven själva så länge det går, och veterinären får komma först när kalven är död eller måste avlivas, och sågas ut ur kon... Nu fick jag känna efter hur kalven låg, bestämma mig för hur jag ville gå till väga och om det var möjligt att få ut kalven - det var gott om plats! Så jag fick ta hål på hinnorna, dra på manschetter över kalvens bakben, sticka in och fästa fast en torsionsgaffel och sedan snurra runt kalven. Det gick vägen, så sen kände jag att kalven låg med ryggen upp och bakbenen raka. Fäste rep runt bakbenen och sen hjälpte vi och kon åt att få ut kalven, som levde och var så söt! Kon fick lite kalk då hon hade tecken på att börja bli paretisk (kalvningsförlamning), sen fick hon förenas med sin kalv.
 
Det var första gången jag fick se en ko slicka sin kalv, har varit med på två kalvningar tidigare, och vid den ena var kvigan galen och skulle ha ihjäl kalven och vid den andra var vi tvungna att avliva kon :(  Så det var fint att få se lite moderskärlek :)
 
 

Renkalven Nilla

Idag har jag haft en lite segare dag, bara en hängig ko som det tog ca en timme att köra till. Fick i alla fall möjlighet att dräktighetsundersöka henne, vilket är bra eftersom vi kommer att ha ett praktiskt prov i just nötgynekologi framöver. Tyckte dock att jag inte kände något annorlunda alls, bara en vanlig liten livmoder, en liten äggstock och i övrigt inget konstigt. Efter som jag inte hunnit få något självförtroende gällande detta (pga. bristande erfarenhet) så tänkte jag att jag säkert missade någonting. Sa i alla fall till veterinären att livmodern kändes liten. När hon kände efter så vart det ju precis som jag hade känt, att hon inte var dräktig. Hmm, borde verkligen lita mera på det jag känner! Det kommer säkert med lite mer rutin, hoppas jag hinner få det bara ;)
 
Gårdagens aktiviteter sitter kvar i huvud och kropp fortfarande, trots lite att göra idag är jag såå trött! Fick världens adrenalinkick när veterinären plötsligt kom hit medan jag pratade i telefon med mamma, och så säger hon att en REN är på väg hit! Jag kunde inte ha blivit lyckligare, renar är så fina!! Så på en liten stund anlände fina lilla vita renkalven Nilla, för dagen dock blodfärgad och söndertrasad i bakdelen då en hund attackerat henne. Stackars, stackars fina kalven!
 
 
Hon är alltså en tamren som familjen haft hemma på gården, då hon var för liten för att skickas på skogen. Nilla blev snabbt tam, och jag blev förvånad över hur lugn hon ändå var, och faktiskt hälsade på mig, trots omständigheterna. Jag fick börja med att lägga permanentkanyl på henne - det gick bra när hon slutade försöka sparka mig :p Så nu kan jag lägga det till min lista på avklarade punkter ;) Sen sövde vi ned henne och började tvätta upp såren. Visade sig att ett stort stycke hud var bortslitet, och även bitar av muskulaturen var söndertrasade. Så vi satte igång att skrapa rent sårkanterna, och veterinären sydde medan jag höll koll på hur Nilla mådde, assisterade med instrument och gjorde massvis med små avlastningssnitt i huden för att vi skulle kunna sträcka ut den mer. Det var besvärligt minst sagt, och tog lång tid. Till slut fick vi dock ihop det hela, med måååånga stygn. Måste säga att jag är lite orolig över hur det kommer att läka, både på grund av infektionsrisken och för att det var så mycket spänningar i huden - stor risk att det spricker med andra ord.. Men idag mådde hon bra i alla fall!
 
 
Nu har jag just blivit ensam på kliniken och överväger om jag ska bege mig ut i mörkret och träna. Känner mig både trött och frusen (somnade inte förrän vid ett inatt och vaknade tidigt), och så blåser det nästan storm utomhus. På väg till den där kon idag hade det drevat närmare en halvmeter snö på sina ställen! Tur att vi hade en stooor bil!! Snälla veterinären har som ni märker lämnat sin dator hos mig igen, denna gången ända tills hon börjar jobba på måndag igen. Gullig hon är!! Så jag kan ju faktiskt sitta inne i soffan och virka och kolla serier resten av kvällen istället.. Hmm, ska hur som helst hoppa i duschen nu, får se sen hur jag gör. Skidåkningen får jag nog stryka i det här vädret i alla fall :/ De får följa med hem i helgen så att jag hinner åka där istället! Hoppas på bättre väder nästa vecka!

Religiös slakt utan bedövning

På tal om bultningsövningen i tisdags så läste jag en väldigt bra artikel i Veterinärtidningen om religiös slakt - Utvärdering av fysiologiska och djurskyddsmässiga aspekter, som jag tänkte berätta lite om.
 
För det första, vad innebär religiös slakt och vad skiljer tillvägagångssättet från konventionell slakt? Vid konventionell slaktning bedövas djuren innan de avblodas med avsikten att göra djuren medvetslösa och därmed inte känna smärta under avblodningen, antingen genom mekanisk bedövning (bultpistol), elbedövning eller gasbedövning. De flesta djuren dör direkt av själva bedövningen, men rent juridiskt sett räknas djuren inte som döda förrän de mesta av blodet har runnit ur kroppen (eftersom vissa faktiskt kan komma till medvetande igen efter bedövningen). Därför är det lag på att avblodningen måste påbörjas inom kort efter bedövningen (ex. inom 60 sekunder efter bultning). I Sverige (samt Norge, Island och Schweiz) är det lagstiftat att alla djur måste bedövas innan slakt, detta krav har funnits i Sverige sedan 1937. I andra EU-länder finns det möjlighet till dispens från kravet på bedövning innan avblodning, om det görs av religiösa skäl. I t.ex. USA, Storbritannien och Sydafrika är det helt fritt att slakta utan bedövning med hänsyn till religionsfriheten.
 
Halal är en arabisk term som betyder "det som är tillåtet för konsumtion för en muslim", vilket grundar sig på Koranen där det står att kött från självdöda djur, svinkött och blod inte ska förtäras. Det specifika sättet som Halalslakten går till på (att en muslim behandlar djuret med respekt och sedan skär halsen av djuret levande medan Allahs namn anropas) är alltså inte baserat på Koranen utan på traditioner som uppkommit genom vissa missförstånd, t.ex. att bedövningen är smärtsam, att djuret lider av bedövningen, att djuret inte avblodas tillräckligt om det är bedövat, att köttkvalitén blir bättre utan bedövning. Samt att djuret räknas som skadat om det är bedövat och därmed inte får konsumeras, eller hinner dö innan avblodningen gjorts och därmed inte får ätas. Även inom judendomen finns specifierat hur slakten ska gå till (shechita eller skäktning), och bedövning ingår inte heller där i förloppet. Det är dock inte alla grupper inom religionerna som står bakom denna tro på att bedövning gör att köttet inte får ätas, t.ex. kan vissa godkänna elbedövning, om kravet på att djuret fortfarande lever under avblodningen uppfylls.
 
För att möta dessa argument för religiös slakt har många studier gjorts. Argumentet att djuren inte avblodas ordentligt om de bedövats håller inte. Elbedövning förbättrar tvärtemot avblodningen genom att muskler och blodkärl dras ihop av stimuleringen. Vid mekanisk bedövning har ingen skillnad i grad av avblodning setts i jämförelse med utan bedövning. Att bedövningen skulle vara smärtsam och orsaka lidande stämmer inte heller, vid korrekt utförd mekanisk bedövning tappar djuret medvetandet omedelbart, det går snabbt och djuren behöver inte fixeras mer än att de får gå in i en box. I jämförelse med religiös slakt bibehåller musklerna mer glykogen om djuret bedövas, vilket är en av de mest betydande faktorerna till hur köttkvalitén blir. Vid den religiösa slakten kämpar djuren emot med alla krafter, vilket gör att glykogenlagren tar slut och köttet blir då hårdare och torrare. Till sist min egna kommentar - att det står i Koranen att man inte ska äta skadade djur är såklart för att människor inte ska bli sjuka av att äta köttet, vilket är mycket bra. Att från det sedan tolka det som att ett helt friskt djur inte får bedövas strax innan det avblodas är ju helt befängt, bedövningen skadar inte djuret mer än vad kniven gör när den används för att skära av hela halsen på det levande djuret!!  
  
Vad innebär då den religiösa slakten för problem för djurskyddet? För det första måste djuret fixeras för att man ska kunna skära halsen av det levande - det kanske vanligaste sättet är att hänga upp djuret i ett bakben. Förstår ni stressen att hängas upp i ett bakben?! Hos dessa djur ses också mycket högre nivåer av kortisol (stresshormon) än hos konventionellt slaktade djur, samt att det ses utbredda blödningar i muskulaturen i det benet - smärta alltså! Ett om möjligt ännu värre tillvägagångssätt används i USA och flera europeiska länder, nämligen att djuren fixeras totalt i en trumma som snurrar kon upp och ned innan halsen skärs av. Vilket hemskt sätt att avsluta livet, under fullständigt stresspåslag!! Djuren gör förstås allt för att komma loss, kämpar hårt och vokaliserar högljutt.  
 
För det andra utgör själva snittet en akut smärta hos det helt obedövade djuret. Alla genomskurna vävnader: hud, muskler, luft- och matstrupe, halspulsådrorna, jugularvenerna, andra blodkärl, sensoriska och motoriska nerver samt bindväv innehåller massvis med nervtrådar som förmedlar smärtimpulser till hjärnan. För det tredje tar det lång tid från att snittet anlagts till att djuret faktiskt förlorar medvetande. I bästa fall tar det en halv minut, men oftast tar det minst två minuter och ända upp till sju minuter! Det är sju väldigt långa minuter när man kämpar för sitt liv och har hela halsen avskuren kan man nog förstå. Blod och våminnehåll kan andas in i luftvägarna, vilket orsakar kraftig stress, lidande och kvävning. Djuren kan fortfarande känna att de håller på att kvävas, men han inte längre hosta. Förutom att man ser hur djuret under längre tid panikartat rör sig för att undvika kvävningen, har man mätt aktiviteten i storhjärnan och därmed kunnat beräkna hur länge de är vid medvetande. Orsaken till att djuren är vid medvetande så pass länge är att små blodkärl, t.ex. i ryggraden, fortfarande kan fortsätta att försörja hjärnan med blod under flera minuter, vilket gör att djuren behåller medvetandet och kapaciteten till medvetna rörelser under en längre tid.  
  
Sammanfattningsvis innebär den religiösa slakten utan bedövning ett mycket plågsamt sätt för djuren att dö på, eftersom djuren förblöder vid fullt medvetande under en process som kan ta flera minuter, samtidigt som alla avskurna nerver signalerar stark smärta. En sådan behandling av oskyldiga djur kan inte försvaras av vare sig religiösa eller andra skäl. Det är inte acceptabelt att rutinmässigt av effektivitetsskäl slakta djur utan bedövning, vilket sker varje dag i många europeiska länder.
 
Detta är bara en av många anledningar till att du, ja just du, alltid ska köpa svenskt kött!!! Detta på grund av att ett religiöst slaktat kött ofta är billigare att producera än konventionellt slaktat kött. Därför kan ditt utländska kött vara slaktat utan bedövning, trots att det inte står "Halal" på paketet. Om du köper kött som är slaktat i Sverige kan du däremot vara helt säker på att djuret har blivit bedövat före avblodningen! Här nedan ser ni en film på hur Halalslakten faktiskt går till, bara för att det är en sak att läsa om det, men en helt annan sak att se det i rörlig bild.. Jag vet att det är en hemsk film, men det är så det går till i verkligheten, och om ni tar beslutet att köpa utländskt kött ska ni i varje fall veta om hur djuret kan ha avslutat sitt liv! Att blunda i sådana tillfällen är inte okej..
 
OBS! Varning för otäcka bilder!  
 

Orkar inte meeeeeer!

Seriöst, den här veckan har förmodligen varit den tråkigaste veckan i mitt liv.. Jag avskyr helt enkelt produktionsdjursblocket! Samma trista föreläsningar som vi redan har uthärdat under tidigare kurser. Sen är ju inte föreläsningarna obligatoriska som tur är. Veterniter (studenterna i min klass) är vanligtvis mycket duktiga på att närvara på alla föreläsningar, men nu är det bara mellan 50-75 % som deltar. Jag vet, eftersom jag sitter längst bak under denna kurs och virkar och funderar på annat. Till exempel över att mina vänner på smådjursblocket har åtta (!) till klinikveckor att se fram emot, utan föreläsningar. Suck och stön.. Igår klockan tre fick jag nog efter att ha suttit och glott sen klockan åtta på morgonen och cyklade hem. Orkade INTE sitta där i två timmar till!!
 
Som tur är har jag inga föreläsningar nu på två veckor. Ska ju nämligen åka till Östersund på söndag för att praktisera hos Distriksveterinärerna! Har ännu inte riktigt fattat det, men nervositeten börjar smyga sig på.. Har inte något vidare självförtroende när det gäller kunskapen om stordjur. Den fastnar inte lika lätt som allt gällande smådjur, eftersom intresset saknas helt enkelt. Hade hoppats på att få lite tid på smådjurskliniken ändå, men klinikchefen sa att det skulle jag inte behöva (tordes inte nämna att det är smådjur jag gillar..). Hmm.. Nåja, det blir nog ändå roligt och lärorikt att få se hur arbetet går till på en helt annan klinik, har ju bara varit i Vännäs och på skolan än så länge. Och jag hoppas få många mil skidåkning på fina spår i benen innan veckorna är slut ;) Plus se hur fina M & E har det i sitt hus utanför Östersund!!
 
Nu har jag helg i alla fall, sitter i soffan med datorn i knäet och ägnar mig åt att föra över bilder från datorn till den externa hårddisken medan jag väntar på att skid-VM ska börja på teven. Ute är det grått, blåsigt och regnigt - typiskt Uppsala. Hoppas på finare väder uppöver ;) När Tobias kommer hem ska jag bjuda på fredagsmat, funderar på om jag ska baka någonting också kanske? Sen ska  han få hjälpa mig packa ;)
 
Bjuder på en bild från söndagsmiddagen: hemgjord pizza med hemgjord pizzasallad - så gott!

Tillförordnad veterinär 2013

Kom på att jag inte har berättat min allra bästa nyhet här på bloggen - jag har fått jobb som tf-veterinär i sommar! :D
 
Jag ska alltså få jobba som veterinär på riktigt, i Vännäs. Blev så glad när chefen ringde och berättade att de ville ha mig där i sommar att jag började gråta efter att vi hade lagt på.. Vet att det är flera andra som också har sökt, så jag tog det inte för givet att jag skulle få jobbet. Men det visar att det lönar sig att arbeta hårt!! Det känns otroligt roligt och spännande att äntligen få utföra det yrke som jag drömt om i så många år, och slitit i skolan för i lika många år. Samtidigt känns det förstås jätteläskigt att plötsligt ta ett sådant stort ansvar själv, men jag vet ju i alla fall att jag får pröva mina vingar på ett bra ställe med fina arbetskollegor som kommer att hjälpa mig så gott det går! Plus att jag har världens bästa vän i Vännäs som kan trösta mig om det går dåligt ;)
 
Än så länge känner jag mig nöjd med beslutet jag har tagit om att inte jobba hela sommaren för en gångs skull. Kommer att börja jobba i mitten på juli och sedan augusti ut, 6 veckor alltså i jämförelse med förra sommarens 13 veckor.. Ibland poppar det upp dumma tankar som säger att jag är lat som ska jobba så lite, men faktum är att de flesta i min klass har jobbat ungefär så många veckor varje sommar. Och det var inte bra att jobba så mycket förra sommaren, blev ju helt slutkörd. Nu ska jag dessutom ha enormt mycket större ansvar, och förmodligen jobba mycket längre dagar. Så jag tror jag gör mig själv en tjänst om jag håller fast vid detta!
 
Veckan innan jobbet börjar ska vi åka utomlands med min familj, åh vad jag längtar! Har aldrig varit utomlands med min älskade pojkvän, trots våra sju år tillsammans. Det ska bli underbart!! Perfekt att avsluta lovet på så vis, och riktigt få slappna av.. Jihooo!
 
  

Papperspyssel

Efter en kort men ansträngande dag i skolan har jag placerat mig i soffan med dator och papper, för att göra bort lite grejor som hänger över mig. Har äntligen sammanfattat kursutvärderingen för Patologikursen som jag var kursrepresentant för. Har väntat i evigheter på att kursvärderingen ska öppna så jag kan skriva i mina kommentarer, men det händer inte trots att kursadministrationen håller fast vid att den är öppen :( Igår hämtade jag ut kommentarerna i pappersform och nu har jag skrivit mina kommentarer i ett Worddokument, så nu kan jag bara vänta på att få klistra in dem!
 
Imorse hade vi alltså bultningsövning, dvs. vi skulle öva på att hantera bultpistoler och skjuta i både riktiga skallar från ko och häst, samt i atrapper. Visste dock inte innan att vi skulle bli så studerade och förhörda under övningen, så jag hann bli rätt nervös! I och med det insåg jag att min gastrit/magkatarr är tillbaka. Har ätit antiinflammatoriska läkemedel för min axel, och de senaste dagarna har jag haft varierande grad av magont och illamående. Tog ett tag innan jag kopplade det samman med medicinen, och först idag då jag blev stressad kändes det på samma vis som tidigare. SUCK! Nåja, jag har ju kvar en massa medicin i alla fall, så jag får börja äta det nu och hoppas det går över snabbt - borde gå bra nu när vi har det rätt lugnt..
 
Det positiva är i alla fall att min axel är mycket bättre, sedan igår har jag inte längre ont! Så jag kan göra min sjukgymnastik, och använda armen litegrann igen. Kunde inte låta bli att staka en del när vi var ute och åkte skidor, och det kändes väldigt bra! Om jag fortsätter undvika någon värre ansträngning kanske den kan bli bra snart igen!! :D
 
Bultpistol, bild från Wikipedia

Exjobb i rullning!

I höst under min allra sista termin på veterinärprogrammet (!) ska jag skriva ett examensarbete som ska innehålla både litteraturstudie och en praktisk studie. Jag har funderat över detta länge och väl, bland annat tackat nej till ett examensarbete med min favoritveterinär (som dock visade sig vara stört omöjlig att få kontakt med och inte kunde hjälpa till själv över huvudtaget). Det jag ville helst var att fortsätta på samma spår som mitt kandidatarbete, Mastcellens roll vid atopisk dermatit hos hund, som jag skrev 2011.
 
Därför tog jag kontakt med min gamla immunologilärare, som genast visade intresse och vidarebefordrade mitt mail till en kollega till henne som forskar på just mastceller. Vi hade ett möte vi tre, ett mycket givande möte där jag blev otroligt väl bemött av denne forskare. Det förvånade mig att han frågade mig vad jag vill göra, och att han var så mån om att jag skulle tycka att allt kändes bra. Jag fick alltså en bra känsla direkt!
 
Efter mötet har vi haft regelbunden mailkontakt, och han har i sin tur kontaktat massor av sina kollegor för tips och råd om hur vi skulle kunna skapa ett projektarbete just inom mitt intresseområde. Till en början lät det väldigt nedslående, men så plötsligt vände alltihopa och nu är bollen i rullning på riktigt! Vi ska alltså inducera atopisk dermatit på knock-out möss (som saknar bl.a. mastceller) och därmed försöka ta reda på mer om mastcellens roll vid atopisk dermatit. I min litteraturstudie kom jag ju i slutet fram till att mastcellen ÄR viktig i sjukdomens uppkomst och upprätthållande, men att det behövs göras mera forskning.. Nu ska alltså jag vara med och ta fram denna forskning! Det som är häftigt med just atopisk dermatit är ju att det är ett enormt problem på människor också, så det är viktig forskning ur flera perspektiv!
 
Fortfarande vet vi ännu inte vad vi egentligen ska kolla efter i dessa musmodeller, det återstå att se vad våra frågeställningar kommer att bli. Och jag är fullt medveten om att jag kommer att spendera hösten i labbet framför mikroskopet - men som tur är gillar jag att mikroskopera och jag tänker att erfarenheten inom forskningsverksamheten är rätt bra att ha med sig! Framför allt är jag så glad över att ha fått en så engagerad handledare, plötsligt kändes examensarbetet så mycket mer spännande än vad jag hade kunnat föreställa mig!! :D
 

Antagen

Jag antar att det alltid kommer något gott med det onda. Mitt hjärta sjönk idag när jag skrev ut schemat för Produktionsdjursblocket som börjar den 21:a. Alltihopa låter exakt likadant som det vi har läst och gjort tidigare, jag tyckte inte det var särskilt roligt första gången och kommer definitivt inte gilla det andra gången. Jag. Vill. Inte! 
 
Men som sagt, det finns alltid en ljusning. Jag fick i alla fall den valbara kursen jag sökte (fick extrapoäng eftersom jag fick mitt tredjehandsval på blocket), nämligen kirurgi. Det om något är kunskap jag skulle ha väldigt svårt att ta igen på annat sätt - det är ett kurs med många praktiska inslag! Så när jag kämpar på med kossor och grisar får jag se det framför ögonen!
 
Har varit ute och sprungit i eftermiddag, gick otroligt tungt och benen ville inte lyda mig alls. Det är väl sådär ibland! Nu väntar jag på att T ska komma hem, och maten står på eftervärmen i ugnen: tonfisk- och broccoligratäng. Låter skumt men är oväntat gott! Ikväll är det ju buggkurs, jag har dock insett att jag fåt titta på ikväll om axeln ska bli bättre nån gång.. Suck! Tur att Tobias kan vara med i alla fall, om det är något nytt får han visa mig senare :)
 
Snöig och rödkindad tjej i hissen efter löpturen..

Puh..

Fick ännu ett skönt besked idag, hämtade ut bildtentan som jag hade klarat! Kom ihåg fel kodnummer när jag läste mailet vi hade fått - blev lagom skraj när det stod att det numret var underkänt! Trodde nog att det inte stämde, men det var i alla fall skönt att se tentan godkänd :) Blev nog nöjd med det resultatet med, 48 av max 54 poäng, där 36 var godkänt. Kanske har blivit bättre på att uppskatta mig själv på äldre dar? ;)
 
I övrigt har dagen inte varit den bästa.. Vaknade av att jag var supersnorig, och hela kroppen värkte. Har nyst och snorat om vartannat i flera dagar och känt på mig att något var på väg så jag har inte tordats träna. Tur det! Fast jag vet varför, det blir såhär jämt den tiden på månaden, immunförsvaret är i botten. Men lyckas jag bara hjälpa kroppen genom de här dagarna behöver det inte bli något mer än så! Lagar mat med massor av färsk ingefära och vitlök, och dricker multivitamin. Och försöker vila mig i form..
 
Dagen har varit jobbig av andra anledningar också. Vi träffades ju i gruppen på morgonen för att få ihop alla grupparbetena. Det blev dock svårt när inte alla dök upp, och jag blir som vanligt frustrerad när saker och ting inte blir lika bra som jag skulle ha gjort dem.. Vi delade upp arbetet än en gång, jag cyklade hem och skulle bara göra en Powerpoint-presentation, sen tänkte jag kolla igenom gamla tentor på eftermiddagen och vila lite. Jo pyttsan! Slutade med att PP-presentationen tog tre timmar att få ihop, sen upptäckte jag att min Epizootisammanfattning saknade två sjukdomar så jag fick ägna några timmar åt den (sjukt opeppande), och till sist har jag suttit ett par timmar nu efter middagen med att redigera dokumentet som vi ska lämna in på torsdag. Vill INTE ha mitt namn på ett arbete som inte ens följer instruktionerna! Men nu känns i alla fall det okej..
 
Nej, nu är klockan halv tio och jag har inte haft en lugn stund idag, har inte ens hunnit dricka mitt kära te..:/ Dags att hoppa in i duschen innan jag kryper till kojs. Imorgon slutar vi 12, och då SKA jag bara ha en lugn eftermiddag, med te och gamla tentor, och ladda upp inför buggkursen på kvällen..
 
Min hund kan konsten att slappna av iaf..
 

Aldrig nöjd

Det har nog framkommit sedan tidigare, men jag erkänner det igen - jag är perfektionist. Jag blir i princip aldrig nöjd över min egen insats, oavsett vad det gäller. Min käre pojkvän klagar ibland över att jag är petig när han ska städa eller så här hemma, då brukar jag svara att det är ingenting mot för kraven jag ställer på mig själv! Håller ändå inne med det mesta jag tänker, haha..
 
Nåja, det jag skulle komma till var iaf att jag hämtade ut smådjurstentan idag, och tro det eller ej men jag blev faktiskt NÖJD med tentaresultatet!! Det har nog aldrig hänt tidigare under mina 4,5 år på veterinärprogrammet, har ju spikat flera tentor men då har jag tyckt att de har varit för enkla.. Fick 82,5 poäng av 100, där 67 p var gränsen för godkänt. 15,5 p till godo alltså, jo jag är nöjd! :D
 
 
Ikväll ska jag försöka knyta ihop lite trådar som hänger löst i den här kursen vi läser nu. Tre grupparbeten ska redovisas skriftligt och muntligt, det första redan på torsdag. För att fortsätta på temat ovan - jag gillar INTE grupparbeten! När hela gruppen (åtta personer) ska skriva ihop dessa dokument tillsammans tar det alltid lång tid, och allt ska diskuteras igenom. Vi har delat upp en hel del, vilket gör att jag inte har någon koll på hur långt de andra har hunnit och vad det egentligen är vi ska redovisa på torsdag. Vi har iaf bestämt att vi ska ses imorgon bitti för att försöka få ihop allting och bli färdiga inför torsdagen. Hoppas det går bra! 
 
Problemet för mig är att jag kommer att vara rätt upptagen resten av veckan. Om det var jag själv som skulle göra arbetena skulle jag göra bort dem snabbt för att sedan kunna ägna den lilla lediga tiden jag har åt att plugga inför den skriftliga tentan vi har om en vecka. På onsdag har jag och Tobias årets första buggkurs. På torsdag ska vår klass ordna en spexmiddag för all personal på skolan (= massor som ska göra inför det, snittar, dukning etc). På fredag kommer Tobias lillebror hit till Uppsala, han fyller dessutom år då, så det lär väl bli något sorts födelsedagsfirande. Vet inte ännu om han ska sova hos oss till helgen eller hos andra brorsan, men jag blir nog tvungen att avböja några längre aktiviteter till förmån för tentan på måndagen. Suck! 
 
Bäst att sätta igång med matlagningen nu då så att pluggkvällen blir så lång som möjlig...
 

Vardagsbeslut

Jag är inte den som skolkar, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men nu är det ju så att jag bestämt mig för att detta sista år på veterinärlinjen ska jag lyssna på mig själv och min kropp - ta hand om mig bättre helt enkelt och ha ett liv utanför skolan!
 
Den här kursen är som sagt väldigt långtråkig (tyvärr, eftersom kunskapen är viktig), och jag har känt att vissa föreläsningar inte har gett lika mycket som de har tagit från mig. Så imorse bestämde jag mig för att jag inte ska gå på de föreläsningar som hålls av en viss lärare, om epizootisjukdomarna. Istället ska jag vara hemma och passa på att träna med hunden medan det är ljust ute. Sen kan jag dricka te i soffan och läsa på om sjukdomarna i kompendiumet jag har köpt! Alla andra föreläsningar kommer jag såklart gå på som vanligt..  
 
Precis detta gjorde jag idag! Var på skolan fram till lunch, sen cyklade jag hem och åt lunch, pluggade ett par timmar och begav mig sen ut på årets första löprunda! Skidåkningen har verkligen gjort skillnad i kroppen, jag sprang 5 kilometer utan några problem, trots att det var så länge sen sist! Så målet att orka springa en mil känns inte lika långt borta nu faktiskt ;) Efter löpningen duschade jag, lagade mat och diskade innan älskling kom hem, sen har jag pluggat resten av kvällen medan T har varit duktig och tvättat en massa kläder.
 
Imorgon ska T på magnetundersökning, han har haft lock för ena örat i över ett år vilket såklart är väldigt jobbigt. Han har varit hos en specialist som har skrivit remiss till Enköpings lasarett, så nu ska han dit och se om de kan hitta någon orsak till problemet. Förmodligen beror det på att han spänner nackmusklerna på något konstigt sätt i jobbet, men det känns bra att de vill utesluta andra orsaker.. Hoppas allt går bra för honom!
 
Gammal bild på älsklingen min..
 

Kirurgi-Sofie

Denna min andra vecka på smådjurspraktiken har jag alltså spenderat i operationssalen på skolan. Huu, vad nervös jag hann bli innan det äntligen var min tur att få sätta skalpellen i en honkatt! Hann iaf få kastrera två hankatter till under veckan, så det känns som att jag har hyfsad koll på det ingreppet iaf ;)
 
Vilken känsla det är att jobba inuti ett levande djur! Att sy ihop det igen och sedan se hur det vaknar upp igen. Helt fantastiskt.. Men läskigt såklart :p Kan äntligen lägga ut några bilder, då djuren är helt indukade.. Plus att SLU har lagt ut liknande bilder på oss på Facebook :p Hinner inte berätta något mer nu, har seminarier imorgon och måste förbereda mig inför fallredovisningen. Dagen har jag nämligen spenderat på skolan, igen, har haft jour. Tur att jag gillar det jag håller på med iaf! ;)
 
Jag är fokuserad när jag kastrerar hankatt..
Jag i operationssalen
Uppspelt tjej! ;)
Syr ihop buken på en honkatt..
 
 

Dagens operationer

Hade tur (eller vad man ska säga) med lottningen idag på skolan. Mitt namn var det som drogs först vid alla tre lottningar! Det innebar att jag:
 
1.  Var allra först i vår grupp med att få kastrera, dvs. fick bli förhörd och genomgå syprov först av alla, och fick göra den andra testikeln efter att läraren hade visat på första
 
2.  Fick chansen att kastrera den första honkatten (vilket jag dock sa ifrån mig eftersom alla inte skulle få operera idag annars)
 
3.  Fick skrubba in och assistera på eftermiddagens akutoperation, en varig livmoderinflammation på en hund
 
Både bra och dåligt alltså! Kände mig lite snuvad på konfekten när jag först fick vara skitnervös och sy inför allas ögon, och som tack bara fick kastrera en enda testikel, när de andra sedan fick kastrera sina katter helt själva. Nåja, det kommer fler tillfällen - veckan är faktiskt helt fullbokad! Idag hade vi en honkatt och tre hankatter, trots att det var vår första dag lyckades vi bli färdiga till före tolv! Måste säga att jag gillar min smådjursgrupp starkt, vårt goda samarbete har fortsatt från akuten och in på operation - vi är grymma helt enkelt! ;D
 
Glömde förresten säga att det gick jättebra att kastrera! De andra i min grupp var lugna innan ingreppet, och alldeles skakiga när det väl var dags. Jag däremot går och oroar mig i flera dagar för allt jag måste lära mig, men när det väl gäller blir jag helt avslappnad och fokuserad på att genomföra målet. Så det kändes lugnt och fint! :) Sen när vi inte hade något kvar att göra efter att journalskrivningen var färdig, och vi inte kunde gå med på några fall på kliniken, så bytte jag och var på väg hem när mobilen ringde om akutoperationen. Var bara att vända om!
 
När jag till sist kom hem var jag totalt slut påoch däckade på soffan framför teven. Älskling fick laga mat och diska när han kom hem.. Sen dess har jag läst igenom min beskrivning på honkattskastrationen gång på gång. Hur många gånger man än läser det på papper är det dock en helt annan sak att stå där och göra det själv. Spännande!! Ser fram emot morgondagen...:) 

Rulla kor

Efter en lång dag på Idisslarmedicin (med två ko-rullningar) är det skönt att komma hem och få middagen serverad av fina pojkvännen! Händer inte alltför ofta, men han kan han med! ;)
 
 
Ja, det här med att rulla kor då. Det gör man som en del i behandlingen av en vänstersidig löpmagsförskjutning, dvs. när en av kons magar blir gasfylld (av en massa olika anledningar, oftast till följd av att kon har nedsatt aptit) och flyttar sig upp på kons vänstra sida. Förskjutningen leder till att kon mår sämre med tiden, äter dåligt och magrar av, blir uttorkad och kan få andra följdsjukdomar. När man lyssnar med stetoskop på kons vänstra sida och samtidigt "sprätter" med fingrarna mot huden, kan man höra pling - precis som ett kristallglas klingar!
 
Plingen uppkommer när gasklockor förflyttar sig i löpmagen. Man förmår kon att lägga sig ned på höger sida, med hjälp av rep runt kroppen, knyter ihop benen och rullar upp henne på rygg samtidigt som man masserar magen för att försöka få upp löpmagen på dess normala position, vilket är i området precis utanför revbensbågens slut. Om man hör tydliga pling på det rätta stället kan man sticka hål genom bukväggen och löpmagen, och släppa ned Grymer-Sterner suturer (trådar med en pinne fastknuten i ena änden) för att förankra löpmagen till bukväggen på dess normala position. Detta kallas att "pinna" kon. Det är nämligen väldigt vanligt (70 %) att löpmagen annars fyller på med gas igen och åker tillbaka om man bara rullar kon. Det låter brutalt, men kor är tåliga djur!
 
Idag fick vi rulla en av skolans kor på förmiddagen, som en övning - hon hade alltså inga plingljud. Av en slump kom det in en sjuk ko på eftermiddagen, med tydliga plingljud som vi alltså fick rulla "på riktigt". Perfekt tajming eller vad?! Löpmagen hamnade rätt direkt, men fortsatte plinga under de maximala 15 minuter som vi fick ha henne på rygg (för att minska risken för tryckskador). All gas ville alltså inte evakueras ur löpmagen trots att den låg rätt, men vi pinnade den ändå inte. Istället ska vi åtgärda förskjutningen imorgon genom att öppna upp kon med ett flanksnitt, leta åt löpmagen och evakuera all gas, och sedan sy fast löpmagen i bukväggen med vanliga suturer. Det häftiga med detta är att kon är helt vaken och står upp under ingreppet, men har fått lokalbedövning. Spännande dag imorgon alltså!
 
Avslutar med en bild på goda efterrätten älskling bjöd på ikväll - kladdkaka utan socker och mjöl, gott! 

Det var bättre förr..?!

Lovade att jag skulle berätta om vad jag stör mig på gällande skolan just nu..
 
Vi har haft en hel eftermiddags information om det så kallade "blocket" som är nytt på veterinärprogrammet sedan förra året. På grund av att man har tvingats lägga in kandidatarbetet under det tredje året enligt Bolognaprocessen (utbildningssamarbete inom EU), har de sista praktiska åren av veterinärutbildningen blivit väldigt komprimerade.
 
Trots att vi blir allmänpraktiker när vi har gått färdigt utbildningen, och alltså ska kunna jobba med alla olika djurslag, så har all praktik blivit väsentligt nedkortad. Exempelvis hade man tidigare 7 veckors praktik på ambulatoriska kliniken, nu har vi ynka 4 veckor.. Istället måste vi välja en av tre djurslagskurser (häst, produktionsdjur eller smådjur), samt en av tre valbara kurser (medicin, infektionssjukdomar eller kirurgi).
 
Informationen gav mig ångest! Ångest över att jag bara kommer att få ett av dessa block, när det bara är grundkunskaper som ingår. Ångest över att det finns få platser till smådjur och att många vill ha det, tänk om jag inte får smådjur?! Jag vill jobba med smådjur i framtiden, men om jag inte får läsa smådjursblocket känns det som att jag är alldeles för dåligt utbildad för att klara av det.. Har redan gett upp tanken om att kunna arbeta som koveterinär, med tanke på hur extremt lite erfarenhet jag har fått nu på skolan. Vill INTE behöva känna så när det gäller smådjur! Usch, hemska tanke ;(
 
Det blir att förlita sig på turen, eftersom det är lottning som avgör vad man får om fler studenter har valt en kurs än hur många platser som finns. Jättekul...
 
 

Kalla fakta

Usch och fy, vad otäckt det var att se Kalla fakta ikväll som handlade om hur en djurpark misskött sina djur, som dessutom är utrotningshotade! Tagit död på dem och slängt in dem i en frys, huller om buller med mat! Helt otroligt att de har kunnat göra sådär, med tanke på att djuren är värdefulla och att det finns internationell samordning för att bevara dem. Och sen bara blåljuga om alltihopa... Nej, det finns ingen vettig förklaring faktiskt!
 
Kvällen har spenderats på vår älskade buggkurs. Det bästa med att träna är (förutom att det är såååå roligt förstås) att få komma hem och mysa ned sig i soffan och dricka en supersmoothie! Med mjölk, fryst banan, proteinpulver, ägg och havregryn. Det blir otroligt gott, och liksom krämigt! Roligt att nånting som är nyttigt för en gångs skull kan vara gott - tycker tillochmed att den är godare än Max Lyxshake som vi smakade förrförra helgen. Den var bara blaskig och smakade vatten :/ Är supernöjd över mixern jag köpte i somras, den går varm härhemma :)
 
Hursomhelst så är vi verkligen värda en smoothie, med tanke på att vi sprang 6,2 kilometer igårkväll innan vi gick isäng. Är så glad att jag äntligen fick med mig älskling ut! :D Det blir så mycket roligare när man inte är ensam.. Stretar på mot mina träningsmål, det går framåt om än långsamt :p
 
Nä, snabbt gick det inte - hade nyss tryckt i mig middag.. men jag kan springa längre och längre iaf! :D
 
Vad händer för övrigt då? Jo jag har denna veckan börjat på Idisslarmedicin, skolans klinik för får och kor. Vi har lite skralt med patienter, idag fanns där en endaste liten kalv, som vi fick avliva på grund av en allvarlig medfödd missbildning. Eller snarare flera - det var faktiskt väldigt intressant!
 
Kalven hade så kallad Fallots tetralogi. Hjärtat har då en överridande aorta (vilket gör att blod från båda kamrarna kan åka ut i kroppen, dvs. även syrefattigt blod), en ventrikulär septumdefekt (dvs. hål i väggen mellan båda kamrarna som gör att syrerikt och syrefattigt blod blandas), en pulmonalisstenos (dvs. en förträngning av lungkärlets klaffar som gör att hjärtat får svårt att pumpa ut blodet i lungorna) och som följd av det sistnämnda, en hypertrofi av höger kammare (förtjockning av hjärtmuskulaturen pga. att högersidan får jobba så hårt för att pumpa ut blodet i lungorna). Som ni kanske förstår mådde kalven inte så bra, hon visade tecken på hjärtsvikt - svårt att andas, hosta, mager, mycket bleka slemhinnor, kalla ben, och till sist hördes ett kraftigt blåsljud.
 
Mycket ovanligt, och sådant man läser i en bok men inte tror att man ska få se själv. Och se hjärtat ska vi få göra! Imorgon blir det nämligen ett besök på Patologen (som jag ju spenderade tre veckor på i våras och obducerade hela dagarna) för att gå patologronden där den döda och soon to be obducerade kalven blir huvudnumret. Ja, det är makabert, men så otroligt lärorikt att man blir tacksam över att få vara med om detta! Ensamma lär vi inte vara - är nog många som har uppmärksammat den spännande kalven :)
 
Nån slags förklarande bild från Wikipedia commons, lite liten dock..
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0