Kirurgi på riktigt

Efter en slö start på kirurgikursen, fick jag äntligen spendera tid på operation igen. Riktigt roligt!
 
Vi får nämligen skriva upp oss på vissa tider som inte är schemalagda, för att få auskultera på stora op. Det var så roligt att jag ska försöka hålla koll på listan och smita med om det finns lediga platser. Hann med att kika på början av en operation, sen kallade en annan veterinär på mig så jag fick sy fast ett dränage i ett sår. Efter det hann jag se slutet på den första operationen innan den tredje veterinären, som skulle operera "min" katt, var färdig med sin operation. Frågade henne om vi skulle hinna med den innan lunch då klockan var 11. Hon frågade om jag skulle vara där i eftermiddag, och när jag nekade sa hon "ja men då kör vi, du och jag nu på en gång".
 
Så jag fick hämta katten, och eftersom vi inte hade någon sköterska höll veterinären i katten och jag la kanyl och sövde den snabbt som ögat - hon hade ju sagt att det var bråttom tänkte jag. "Oj, vad duktig du är" utbrast kirurgen, som vanligtvis inte har så lätt för att ge beröm. Wohoo! Det har verkligen lönat sig att jag jobbade som narkossköterska förra sommaren ;) Sen när vi hade lagt katten på gas och dukat in den, gav hon skalpellen till mig och lät mig börja med ett mindre ingrepp. När jag hade sytt mitt lilla stygn färdigt, hade hon hunnit öppna resten av katten. Liite skillnad i snabbhet där!
 
Ändå lät hon mig sy ihop hela det gigantiska såret - trots att jag varnade henne att jag inte var så snabb, iaf inte när det gäller att sy intrakutant på katt (man måste sticka nålen precis i gränsen mellan hud och överhud, och katter har knappt någon hud). Tyckte faktiskt att det gick rätt bra, såret såg fint ut efter att jag sytt, och det gick snabbare och snabbare, vilket kirurgen också påpekade. Måste säga att jag ser fram emot mina dagar på operation i sommar, även om det känns läskigt att stå där själv! Förresten så sa veterinären att såret såg superfint ut också, precis innan jag gick. Kan lova att självförtroendet fick sig en spark uppåt! Tänk ändå vilken skillnad det är mellan att vara på smådjur jämfört med häst - som natt och dag verkligen..

Kommentarer
Postat av: Syrran

Det är nog bara mina hormoner men spricker av stolthet och gråter en skvätt för du är så duktig, häftig syster man har!

Svar: Hihi, ja det är nog hormonerna ;) Kram!
ofiie.blogg.se

2013-05-26 @ 15:49:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0