Såg på Unga mödrar (dokumentärserie) häromdagen. Ett av paren som snart skulle ha barn hade gjort sig av med sina katter och skulle nu sälja sin hund, på inrådan av deras barnmorska. Nu fick vi ingen motivering till varför detta skulle ske, men jag blev ändå upprörd. Vad kan en barnmorska ha för anledning till att få föräldrarna till att göra sig av med sina husdjur strax innan födseln?!? 

Något som jag har hört ryktas om tidigare, är att blivande föräldrar gör sig av med sina husdjur för att undvika att barnet blir allergiskt mot pälsdjur. Ingenting kan vara mer felaktigt! Om man har läst lite immunologi förstår man snabbt att det krävs kontinuerlig kontakt med olika ämnen för att kroppen ska "vänja" sig vid dem och inte reagera mot dem. 

Vid en allergisk reaktion kommer det in ett nytt ämne (allergen) i kroppen som då ses som främmande och bekämpas, det är kroppens egna reaktion som orsakar symtomen (rinnande näsa, klåda osv.) på allergi. Med andra ord är risken större för allergi om man inte utsätts för ämnet under uppväxten, och sedan träffar på exempelvis en hund. 

Tvärtom kan man faktiskt "bota" en allergi, eller iaf förbättra den, genom att utsättas regelbundet för allergenet i små mängder, så att kroppen får en ny chans att vänja sig vid det. Detta gör man hos människor med svåra allergier, och även hundar - till exempel min egen hund Epoxy. Han är allergisk mot dammkvalster och jag sprutar i honom en lösning med just dammkvalster en gång var tredje vecka. Detta är den enda medicin som har hjälpt - och han är mycket bättre. Ibland blir man helt bra, men ofta fortsätter behandlingen livslångt.


Bild på mig från ikväll - dags att spruta Epoxy med dammkvalster! ;)

Eftersom jag går en vetenskapligt underbyggd utbildning ska jag självklart underbygga mina uttalanden med vetenskapliga artiklar. Man har nämligen på senare år gjort flera stora födelsekohort-studier, dvs. man har följt barn från födsel till vuxet liv, och jämfört exponering (dvs. om de haft pälsdjur) med sjukdom (om de drabbats av allergi).

Resultaten av studierna är entydiga:

Att växa upp med en katt eller hund ger ingen ökad risk för att drabbas av allergi mot katt eller hund - istället MINSKAR risken för att drabbas!!!

Dessutom står det i den andra studien att allmänna hälsorekommendationer angående ägande av hundar och katter bör utgå från födelsekohortstudier. Därför hoppas jag verkligen att inga barnmorskor kommer med några andra rekommendationer av denna anledning! Eller för den del att någon tar bort sina djur på grund av lösa rykten.

Om ni har några andra teorier till varför en barnmorska skulle ge detta råd vill jag gärna höra - men betänk att det är ett stort ansvar att skaffa ett husdjur som förväntas leva i 15-20 år. De flesta ungdomar har säkert en tanke om att skaffa barn inom den tidsperioden, så köper man en hund eller katt måste man ju samtidigt ha en plan för att kunna ha barn och hund/katt samtidigt. Tidsbrist ser jag därför inte som ett rimligt skäl!

Inom parentes: jag såg en askkopp full av cigaretter stå inomhus bredvid mamman i serien. Passiv rökning ger i studier jag läst (i motsats till husdjur) en starkt ökad risk för utveckling av allergier och astma hos barn. Kanske barnmorskan borde ha lagt krutet på att få dem att sluta röka (ffa inomhus) istället?!




Mina källor från PubMed: 

STUDIE 1  

Clin Exp Allergy. 2011 Jul;41(7):979-86. doi: 10.1111/j.1365-2222.2011.03747.x.

Lifetime dog and cat exposure and dog- and cat-specific sensitization at age 18 years.

..gör oss starkare, eller hur var det?

Det har varit en tung höst av många anledningar, därför har jag inte riktigt orkat skriva här. Plus att ingen vill läsa om tråkiga grejor antar jag. Nu börjar det dock vända uppåt igen så jag kanske blir lite mer aktiv. På tal om det är jag förvånad över hur många som ändå går in på bloggen varje dag, trots att jag inte skrivit på så länge. Det om något peppar mig att skriva mera!

Har haft mycket hemlängtan också, och för första gången sedan vi flyttade till Uppsala har vi varit hemma hos våra föräldrar under hösten, två gånger dessutom. Härligt att få träffa släkt och vänner, och dessutom få gosa med två söta bebisar som kommit till världen i september.

Det finns ändå som sagt fördelar med motgångar. Tänk vad mycket bra man kan fokusera på istället! Trots att Epoxy har drabbats av en väldigt aggressiv sorts cancer, har han fått de bästa tänkbara förutsättningar för att kunna överleva mycket längre än de genomsnittliga fyra månaderna. Tobias har visat att han står vid min sida, även vid svårigheter. Jag har lyckats klara veterinärprogrammets svåraste praktiska tenta, gatloppet innan kliniken, trots att tankarna var på annat håll under tentaplugget. Fantastiskt egentligen!

Idag är jag hemma helt själv och skriver hemtenta. Samtidigt njuter jag av att Vinterstudion äntligen har börjat. Skidsäsongen är den bästa tiden på året enligt mig! Tobias & Epoxy är ute på gården och hjälper till att bygga på T:s arbetskompis hus. Jag har varit ledig torsdag och fredag pga Veterinärkongressen, dock fick jag sitta hos veterinären i torsdags, men igår gick jag runt på kongressen! Riktigt kul var det :)

Nu hoppas jag bara att vintern kommer hit snart, vill ut och åka på mina nya längdskidor, och mina blivande skridskor som vi ska iväg och titta på imorrn :) Jag säger bara VINTER ♥ 
 

Jag är nöjd tjej när jag får gosa med lille E ;) 

I lördags skrev jag ett inlägg som handlade om att prioritera. Jag vill bara tacka för era kommentarer, det var väldigt intressant att läsa vad ni själva tycker om saken. Det fick mig att spinna vidare på det här med vänner..

För över tio år sedan tog jag ett beslut som jag aldrig har ångrat. Istället för att ägna min energi åt att försöka vara så populär som möjligt, att vara med "rätt" kompisar, så tog jag ett steg tillbaka. Såg på klasskamraterna på ett helt nytt sätt. Funderade över vem jag verkligen ville vara med, vilka som faktiskt kunde ge mig något tillbaka.

Det slutade med att jag hittade nya fina vänner, behöll dem som var mina vänner på riktigt, och gav upp mina försök att vara kompis med dem som inte brydde sig tillräckligt om mig. Vilket resulterade i att jag mådde mycket bättre och faktiskt fick en bättre relation med många i klassen. Detta på grund av att jag slappnade av och var mer mig själv, samt kunde umgås mer otvunget.

Filosofin har följt med mig genom åren. Samtidigt som jag ser till att inte lägga ned en massa tid och ork på vänner som inte ger något tillbaka, är jag öppen för att skapa nya vänskapsrelationer. Man måste ju lära känna dem för att se vad de går för, att döma någon efter första intrycket är riktigt dumt. Då kan man missa många fina människor!

Om man nu upptäcker att någon i ens vänkrets tar mer än vad han eller hon ger, hur gör man då för att sluta vara vän med den människan? Det betyder absolut inte att man ska vara elak mot någon, även om kanske vissa inte förtjänar någon godhet från din sida. Men du vill ju inte vara en sämre människa.. 

Att avsluta en relation med någon som inte är en riktig vän har jag själv upplevt vara den enklaste saken i världen. För om du inte längre tar initiativet, kommer du antagligen upptäcka att denna person försvinner ur ditt liv, kanske utan att bry sig nämnvärt. Om den personen senare vill ta kontakt igen, så kan du ju alltid ge en ny chans. Fast låt relationen vara på dina villkor denna gång. 



Nu till det mer positiva - vilka tecken finns det på att dina vänner är på riktigt? Enligt vad jag själv har upplevt handlar det egentligen inte om hur ofta den personen hör av sig, hur ofta ni träffas och så vidare. En riktig vän är en person som det inte spelar någon roll om ni så inte har pratat på ett halvår - när ni väl träffas känns det som att ingen tid alls har gått. Att vara tillsammans med en riktig vän ger en bra magkänsla. Efter att ni pratat känner du dig glad och full av energi!

En riktig vän står på din sida, och även fast ni kan ha meningsskiljaktligheter sinsemellan, ändå alltid försvarar dig mot andra. Hon eller han kan dela dina känslor, både positiva och negativa, se saker från ditt perspektiv och glädjas när det går bra för dig.

Så, mina tips till goda vänskapsrelationer är:

1) Se på dina vänner i ett perspektiv utifrån och fundera över vilka som är dina riktiga vänner

2) Ägna din tid åt människor som ger minst lika mycket som de tar

3) Våga ta steget in i nya relationer - och steget ut ur gamla

Må vara en gammal klyscha, men vet ni vad? Det struntar jag i!

Som många antagligen redan vet, så har min största dröm alltid varit att bli veterinär. Ända sedan den första gången någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Att jag alltid har vetat detta, och samtidigt stått fast vid mitt mål, har självklart underlättat på vägen hit. För nu är jag ju faktiskt på väg att förverkliga min största dröm!

Detta betyder dock inte att vägen hit har varit helt lätt. Därför tänkte jag dela med mig lite från mina egna upplevelser, och försöka ge en del tips på hur man gör för att faktiskt lyckas med det man en gång har föresatt sig att göra.

Målen behöver däremot inte vara stora, jag är av den uppfattningen av att alla människor mår bra av att ibland få känna att man uppnått ett mål, att man lyckats med något. Kan vara något så litet som våga prova på en ny aktivitet, att klara av att baka en komplicerad kaka, och så vidare. Vilka mål man har är självklart olika från person till person.

Så, följande är mina tre tips för att uppnå nya mål!

1. Välj mål med omsorg

Se till att dina mål är betydelsefulla för DIG och ingen annan. Desto viktigare det är för dig, ju större blir belöningen när du lyckas, och desto lättare är det att motivera sig. Vilka mål man har i livet ska spegla vem man är, inte vad andra människors åsikter är. Målet ska inte heller vara ouppnåeligt - det ska finnas en rimlig chans att man kan lyckas.

2. Gör en plan

Ett väldigt stort mål kan kännas alltför långt borta, så att man kanske inte ens ids börja. Mindre delmål gör att man får lyckas oftare, och ger pepp till att fortsätta.

3. Hitta ditt stöd

Att ha någon eller några människor som stöttar en på vägen är guld värt. För man stöter alltid på hinder på vägen, och då är det otroligt viktigt att man har någon bakom sig som ser till att man inte ger upp. En kompis, sin partner, eller ens föräldrar.

Mina egna hinder har dels varit negativa vuxna människor. En studie- och yrkesvägledare som sa åt mig att inte ens försöka, att det var omöjligt att få gå på naturbruksgymnasium i staden, och att jag inte skulle får några pengar av kommunen om jag flyttade. Guess what - jag försökte ändå, jag gick det gymnasiet, jag fick studiebidrag OCH bostadsbidrag från min hemkommun. Kan fortfarande inte släppa det faktum att en person med sådan viktig roll för elevernas framtid försöker få en 15-åring med en dröm i livet att ge upp. Fy för sånt!

Den andra personen var en känd tv-veterinär som jag hängde hos en sommar på Gotland för sisådär tio år sedan. Han sa rent ut att jag aldrig skulle bli veterinär, och att det var lika bra för det var ändå bara elände. Hans uttalanden gjorde mig väldigt ledsen, även om han inte lyckades ändra på mina planer så tyckte jag att det var en hemsk sak att säga till en ivrig flicka som ser upp till honom som veterinär.

Det största, överhängande hotet mot min dröm har alltid varit skolarbete och betyg. Jag har haft ganska lätt för mig i skolan, men ingen är ju bra på allt så kravet på att få MVG i alla ämnen har för mig alltid känts vara på liv och död, eller iaf att min framtid hängde på att jag hela tiden lyckades. Om jag ens skulle ha en chans att ta mig in. Med tanke på att jag har vetat så länge, har jag haft dessa höga krav under hela skolgången (nu också för den delen, måste ju klara mig genom dessa 5.5 tuffa åren om jag faktiskt ska få min veterinärlegitimation).

Dessa hinder har jag lyckats överkomma framförallt genom att min motivation till att bli veterinär har varit så stark. Men mina föräldrar har spelat en mycket stor del i att jag orkat ta mig hit. De har ALLTID stöttat mig, vad det än har gällt, och hjälpt mig att uppnå alla delmål. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det inte är så självklart att man har någon som står bakom en på detta sätt.

De har verkligen hjälpt mig med allt: från att förhöra mig inför prov, hjälpa till när mina pengar tagit slut (bodde själv i tre år och levde på 1000 kr/mån), skriva överklagan å mina vägnar, svara på panikfrågor om hur jag tvättar/lagar mat osv, lyckas peppa mig till att fortsätta plugga (trots att jag egentligen inte orkade). Och till sist, hela tiden tala om för mig "hur otroligt duktig jag är som kämpar på".

Jag är otroligt tacksam för allt detta, och jag hoppas att också ni har någon person i ert liv som är villig att stötta er på vägen mot att uppnå era mål, vad de än må vara ;) Hoppas att jag med detta oändligt långa inlägg kanske har inspirerat någon, antingen att försöka sätta upp egna mål, eller att stötta sina närmaste för att få se dem lyckas!

Ibland lönar det sig faktiskt att vara en gnällspik!

Under flera månaders tid har vi märkt att det tar lång tid för vattnet att bli ordentligt varmt, som när man ska diska eller duscha. Har också tyckt att det är dåligt tryck ur kranarna, men antagit att det var på grund av att vi bor så högt upp.

Men förra helgen fick vi nog! T hade igång duschen på högsta tryck och varmaste temperatur. Efter 30 minuter gav han upp - det blev aldrig mer än lite ljummet. Så vi skickade in en felanmälan till hyresbolaget.

I fredags knackade det på dörren. Två rörmokare kom in. De undersökte ledningarna både i köket och på toan men kunde inte hitta något fel. Det tyckte de var mycket konstigt, för det skulle betyda att alla andra i huset och ev. i husen runtomkring skulle ha samma problem. Vi var de ENDA som klagat. Som rörmokaren så fint uttryckte det: Ni är kanske de enda gnällspikarna här.

Det kändes väl inte så värst kul att höra. De kunde hursomhelst inte göra något mer, men sa att de skulle försöka kolla upp ifall någon kanske hade kopplat in en tvättmaskin fel eller så. Jag kände mig verkligen som en jobbig människa.

Imorse fick jag dock upprättelse. Träffade samma rörmokare utanför huset när jag var på väg till skolan. De frågade ifall jag märkt någon skillnad. VVS-pumpen som pumpar varmvatten till hela huset stod nämligen helt stilla, vilket de nu hade åtgärdat.

Kan ni tänka er, att vi var de enda som upptäckte ett sådant stort fel och faktiskt sa till. Hur länge kunde pumpen ha stått stilla innan någon annan upptäckt det?!

Så poängen med detta är: nöj er inte med mindre än att allt känns bra!

Det finns en grupp människor som påverkar våra liv mer eller mindre, vare sig vi vill eller inte. Det är våra grannar. Om man nu inte bor fem mil från närmaste bebyggelse, men det gäller nog inte de flesta av oss.

Ens grannar kan vara helt underbara. Sådana som man kan springa över till och låna socker av när man har slut. Eller be dem vattna ens blommor när man ska åka bort. Eller som i mitt fall under gymnasietiden, då jag var inneboende och lyckades låsa mig själv ute i bara handduk och min hyresvärd var borta. Då var jag glad över det snälla paret bredvid som kom ut med extranyckel fastän de redan gått isäng.

Även om kanske inte alla människor skulle ställa upp på sådana saker, så är det iaf trevligt med grannar som ler och pratar om vädret när man ses. Håller upp dörren när man har en hund och en cykel. Ja, sådana finns det här i vår uppgång också.

Samtidigt har jag sedan vi flyttade till stora staden (eller ska jag säga gettot?) fått en ny syn på grannsämja. Grannar kan vara sura, ja det förstod jag väl innan, men också farliga. I somras fick jag en rejäl chock. Satt hemma i byn hos föräldrarna och såg skräckfilm. T var kvar i Uppsala, han ringde mitt i filmen och berättade att han precis var på väg hem, och jag berättade vad vi såg för film. Så sade han plötsligt: Det är blod på vår dörr, och på golvet. Här ligger ett par glasögon! Då bröts samtalet. Jag trodde såklart att han skojade, men försökte samtidigt ringa upp. Vilket inte gick.

Precis när jag började bli orolig så ringde han upp igen och säger något om att vår granne blivit misshandlad och att polisen är på väg, men att han inte kan prata mer. Fy sjutton vad rädd jag blev! Började gråta bara för att jag inte hade någon aning ifall älskade T var i fara, och för att jag var så långt borta. Det redde iaf upp sig till slut.

Bekymret var bara att den som knivskurit vår granne, var en annan granne. En av kvinnorna vi kallar "knarktanterna" på grund av deras ytterst konstiga beteende. Det var tydligen inte första gången något sådant hände heller. Nu får de inte längre komma in till vår uppgång och åka ned med vår hiss, men de hänger fortfarande utanför vår utgång, så det är inte så trevligt precis.

Kom att tänka på detta nu igen då vår snälla granne mittemot, den grekiska damen som misshandlades i somras, flyttade härifrån nu den sista. Mest troligt pga händelsen jag just berättat om. Har inte riktigt sett till dem som flyttade in därefter, men jag hoppas verkligen inte att det är några kompisar åt killen som sist flyttade in i uppgången.

Det är nämligen han och hans kompisar som röker inomhus, de lever dessutom rövare på kvällar och helger. De bor under oss så vi hör alltihopa. T har försökt säga åt dem med sina allra myndigaste röst, men det funkar bara så länge han är i närheten. 

Om jag fick önska skulle våra nya grannar inte vara kriminella heller. Helst snälla och trevliga. Men det är nog för mycket att hoppas på tyvärr..:(