Tillbaka

Ett sådant här långt uppehåll har jag inte haft sedan jag började blogga för fem år sedan. Orsaken? Hösten blev tyngre än vad jag hade förväntat mig - de extremt långa dagarna, helgarbetet, allt nytt och fram för allt pressen från både mig själv och min handledare att klara av att färdigställa ett alltför avancerat och stort examensarbete tog verkligen musten ur mig. Var så trött varenda dag när jag kom hem att jag inte klarade av annat än att ligga raklång på soffan. T visade än en gång att han är världens bästa pojkvän och fick ta hand om mig samt hemmets sysslor på egen hand. Hade dessutom inget Internet hemma på hela hösten så någon bloggning var det inte tal om.
 
När jag väl hade lyckats skriva färdigt arbetet och lämnat in det med typ 20 minuters marginal, rest fram och tillbaka över hela Sverige, varit på arbetsintervju för drömjobbet och tills sist hamnat hemma hos mamma och pappa för ett välförtjänat jullov - ja då kom den verkliga utmattningen över mig. Jag orkade knappt äta! Tur då att jag hade min kära mamma som kunde mata mig ;)
 
Med så fina människor omkring sig tar man sig genom även de tuffaste av tider, dessutom med bästa möjliga resultat på andra sidan. Jag skrev ett fantastiskt bra examensarbete, jag tog min examen och jag fick min veterinärlegitimation i god tid innan anställningen som veterinär började. För javisst, även drömjobbet fixade jag, med en fast anställning dessutom!


 

Så nu sitter jag i vårt radhus (nåja, vi hyr det iaf) i Piteå med en mysig hund under en filt i soffan med en tekopp och ser Talang samtidigt som jag skriver i bloggen för första gången på sex månader. Imorgon är det dags att jobba igen och träffa fina djur och trevliga djurägare, och skratta tillsammans med mina fina kollegor. Livet är ju underbart ändå! På torsdag flyger älskling hit, han har börjat veckopendla från Uppsala. Det är inte för evigt såklart, men så länge han orkar är det såklart fantastiskt bra att han kan fortsätta arbeta där han trivs och samtidigt få härliga helger uppe i norr tillsammans med familjen. På fredag åker vi till mina svärföräldrar efter att jag har slutat jobbet :)
 
Puss till älskling och kram till mamma! <3

Nya mål

Efter att jag hade skrivit i bloggen om det faktum att jag snart har uppnått mitt livs mål, började jag på allvar fundera över vad jag vill uppnå härnäst, efter att ha slutfört min veterinärutbildning. Något som kom upp i huvudet direkt var att jag någon gång skulle vilja genomföra en specialistutbildning i hundens och kattens sjukdomar. Detta ligger dock långt borta i tiden då det är ett rätt avancerat tillvägagångssätt. För det första måste man få anställning på ett djursjukhus som är godkänt för att utbilda specialister och där det redan arbetar specialistutbildade veterinärer. Detta är inte helt lätt för min del då det inte finns så gott om dessa arbetsplatser i norra Sverige där jag vill bosätta mig, med andra ord är trycket på dessa platser rätt hårt.
 
Förutom rätt anställning, krävs att man genomför ett visst antal kurser som är godkända för specialistutbildningen. Nu har det visat sig att ett fåtal av dessa godkända kurser även får bevistas av studenter, för ett kraftigt reducerat pris. Jag bestämde mig i samråd med en annan av mina smådjurskompisar att söka dessa kurser, inte bara för att de ger högre kompetens, utan också för att skapa mig en fördel inför kommande arbetsintervjuer. Om jag redan har bockat av 2 av 5 nödvändiga kurser, visar jag att jag har viljan som krävs för att bli specialist tänker jag.
 
För att bli godkänd krävs också att man publicerar en granskad artikel i en vetenskaplig tidsskrift. Även detta kommer jag förhoppningsvis kunna uppnå innan jag är färdig veterinär, min handledare till examensarbetet vill nämligen att jag ska skriva en artikel om våra resultat och försöka få den publicerad i lämplig tidsskrift! Det känns fantastiskt roligt och spännande, och ännu mer någonting som kan ge mig en fördel i framtiden.
 
Oavsett om jag kommer att kunna genomföra en specialistutbildning eller inte, finns det en tjusning i att ha ett mål och en strävan framför sig, att hela tiden vilja utveckla sig själv. Hoppas att denna känslan håller i sig även i framtiden!
 

Skoltrött men glad ändå!

Första veckan i skolan efter påsklovet är avklarad. Aldrig har veterinärstudenterna varit så oengagerade som nu, men det är just det som gör att jag inte oroar mig - jag är långt ifrån ensam! Även de personer som har valt Produktionsdjursblocket själv, som älskar kor och enbart vill jobba med dem, klagar över hur tråkigt och jobbigt allt är. Då är det inte så konstigt att jag som inte alls kommer jobba med kor i sommar (vilket de flesta andra ska), tycker att det känns som bortkastad tid.
 
Trots allt känner jag mig glad! Har haft en härlig påsk, jag har flera långhelger framför mig och snart börjar kirurgikursen. Efter det har jag mitt allra sista sommarlov, och jag ska jobba som veterinär på bästa arbetsplatsen! Dessförinnan ska jag dock vara LEDIG, längre än någon sommar tidigare. Har haft mina funderingar över om det var rätt beslut att enbart arbeta halva sommaren, men när jag tänker på att det är mitt allra sista sommarlov så känns det helt rätt! Ska bli underbart att få spendera tid på riktigt med min familj och släkt.. Självklart känns det bra att ha lite tid att läsa på inför jobbet också ;)
 
Tänk vad mycket ens egna inställning kan göra för att förändra tillvaron. Min käre sambo gav mig en riktig tankeställare när han förra helgen påpekade hur negativ och deppig jag faktiskt har varit de senaste månaderna, och att det även påverkar honom negativt. Plus att han är less på alla mina "måsten". Så jag bestämde mig för att vända på steken och försöka se på allting positivt istället, och sluta göra saker för att jag måste och göra det jag vill istället. Fungerar faktiskt väldigt bra nu, med tanke på att jag inte har några tentor längre som jag måste plugga till såklart. Livet flyter på bra just nu och det är skönt!
 
I helgen har det med andra ord inte blivit mycket gjort. Har slappat i soffan, sett flera filmer, och stickat den mesta delen av tiden. Igår gjorde jag iaf egen müsli, som blev riktigt god. Idag har vi varit ute och spårat med hunden, sen tvättade T kläder och jag planterade om mina blommor. Så nånting blev ändå gjort, och vi känner oss värda yoghurtglass med blåbär till kvällsmyset framför Star Wars kl nio :)  
 
 
 

Meningen med livet..?

 
Nu funkar Internet äntligen!!  Efter en hel massa felsökning, inköp av ny nätverkskabel och närapå ny dator, upptäckte T tillslut att det satt fast en bit av gamla kabeln kvar i datorn, hum..
 
Så mycket har hänt sedan sist jag skrev att det känns som att år har passerat. Har gått igenom en hel massa roliga, spännande, jobbiga, lärorika saker - det kanske låter som en klyscha men jag har nog utvecklats som människa på köpet.. Iaf lärt mig mer om mig själv! De sista veckorna har jag för första gången i mitt liv känt av stress fysiskt, ångesten över att ha mer att göra och lära än vad dygnets alla timmar räcker till för har tryckt över mitt bröst så hårt att jag stundvis har haft svårt att andas. Samtidigt har älskling varit sjuk, till en början tog jag hand om honom men det slutade såklart med att jag också drabbades av influensan.. Att vara sjuk och stressad på samma gång som Tentan närmar sig har INTE varit roligt, men jag har tagit mig igenom det (mycket med hjälp av finaste T såklart).
 
Till sist kom så tentan - jag var såå förkyld och nervös, men kände nog ändå att jag kunde rätt mycket, svåra frågor till trots. Och när tentan var över kunde jag ägna tiden åt min kära familj som kommit hit för att hälsa på. Lyckan! Skyndade mig hem för att laga min supergoda älggryta, god blev den med tanke på att alla i familjen tog mera mat flera gånger om! ;) Min lediga fredag spenderade vi på stan, shoppade lite (julklappar), fikade gofika och bara hade det trevligt tillsammans. På kvällen åkte vi ut på restaurang Java och åt buffé x3, där kan man tala om mycket god mat för pengarna!! Resten av helgen tänkte jag spara till senare..:p
 
Mobilbild från middagen på Java, sushi <3
 
Nu till rubriken.. I måndags hade jag ÄNTLIGEN nått fram till den sista (och bästa) placeringen under mitt klinikrotationsår. Jag har nämligen gått den första av åtta veckor på smådjurskliniken! Denna första vecka startade på bästa sätt i full fart på akuten. Jag kan inte ens beskriva hur roligt det har varit och bra jag har trivts! Till en början blev jag chockad varenda gång jag blev tilltalad av klinikveterinärerna (tack för det, hästveterinärer), och dessutom i positiva ordalag. Men ganska snabbt fann jag mig tillrätta i att faktiskt ha en betydande roll i klinikarbetet, att veterinärerna lyssnar, på riktigt, på det lilla jag har att säga! Vilken lycka! :D Nån gång där mitt i veckan insåg jag dessutom att jag inte haft ont i bröstet på dagarna - trots att jag varit på AKUTEN! Är det detta som måhända är meningen med mitt liv, precis som jag själv har trott hela mitt liv. Vilken självkännedom ;)
 
Idag har jag ägnat hela dagen åt att förbereda mig inför veckan som kommer. Då ska jag nämligen kastrera katter! Min första riktiga operation kommer alltså att ske, det är inte utan att jag känner mig nervös! Särskilt med tanke på att man aldrig kan förbereda sig fullt ut inför något sånt - hur det går får vi se när jag står där och ska skära! :)

Kraven

Jag har druckit lite kaffe ikväll, för första gången på länge. Avsaknaden av sömn kom som ett brev på posten! Tänkte att det kunde vara lika så bra att skriva ned mina nattliga tankar, kanske jag kan lära mig något av detta iaf! Förresten så kan jag blogga via mobilen nu! :D

Det jag har funderat över är vilka krav jag egentligen ställer på mig själv. Jag blir i princip aldrig nöjd över min egna insats! Vare sig det gäller skolan, relationer, hundträning, egen träning, hushållet osv. Jag är bra på att strukturera upp och göra färdigt en sak i taget, men jag har väldigt svårt att verkligen känna mig klar med en uppgift, eftersom jag alltid strävar efter perfektion. Vilket ju är svårt att uppnå i alla situationer..

Ta en vanlig vardag som exempel. Jag går i skolan 8-16, ett heltidsjobb bara det. Före skolan, på lunchrasten och efter skolan går jag minst en halvtimmes promenad med hunden. När jag kommer in är jag väldigt trött efter en ansträngande dag där jag behövt koncentrera mig konstant, men känner ändå att jag måste börja diska, plocka undan, laga mat, planera handling, vattna blommorna, dra över golven med moppen, etc. etc.

Hela tiden gnager dock det dåliga samvetet över allt plugg som jag borde ägna mig åt. Sen ska jag umgås med T också när han är hemma. När T sedan börjar dra sig till sängs, kommer jag igång med pluggandet. Synd bara att klockan då har blivit mycket och jag också borde sova för att orka med nästa dag.

Tiden räcker liksom aldrig till för det jag egentligen hade tänkt göra, och jag förstår knappt själv varför jag har inställningen att det är på mitt ansvar alltihopa. Om jag vill ha hjälp måste jag be T; som är trött efter jobbet och vill sitta i soffan och se tv. Och det känns fel att tvinga honom. Problemet är bara att jag oftast är ännu tröttare än honom, och mitt skolarbete tar fler timmar än hans jobb..

Fast egentligen vet jag ju varför. Jag VILL göra allt själv bara för att det ska bli perfekt. Jag VILL ha maten på bordet när T kommer hem och att lägenheten ska vara städad. För det är först när allt är perfekt och jag har gjort allt på mitt sätt som jag verkligen kan slappna av! Jag pluggar till exempel mycket bättre när jag kan fokusera bara på den uppgiften. Men jag borde faktiskt lägga större ansvar på T, jag vet ju att han klarar det - om han bara får överkomma sin lathet..;)

Nej, nu har jag svamlat tillräckligt för denna natt, ska blunda och göra ett nytt försök att somna. Natti!

Passande yrke

Jag gjorde för ett tag sedan ett personlighetstest på internet. Poängen var att se vilket yrke man skulle passa till, men jag gjorde det bara för skojs skull eftersom jag redan vet vad jag vill bli.. När jag fick svaret var det nästan kusligt hur väl beskrivningen passade in på mig - och jag är inte säker på att jag gillar den bilden av mig själv fullt ut! Men stämmer gör det..
 
Jag har närmare till att ta saker på allvar än att ta lätt på dem. Är jag allvarlig då? Gillar trygghet och att upprätthålla traditioner - jo, jag gillar inte alls förändringar, och anser att regler är till för att följas.. Arbetar hårt gör jag absolut, är dessutom väldigt organiserad; jag gillar att ha en plan att följa. Målinriktad är jag för jämnan! Och jo, jag lyckas faktiskt oftast med det jag har bestämt mig för ;) Nackdelen är ju att jag har svårt att leva i nuet och vara spontan, jag har alltid tankarna på det som ska hända framåt i tiden. Låter kanske inte så roligt, men jag är i alla fall väldigt lojal och pålitlig - en bra vän hursom ;)
 
Det bästa var ändå att min personlighet faktiskt också passar in på det yrke jag själv har valt (för jag antar att veterinär faller in under samma kategori som läkare). Annars kunde jag ha blivit företagsledare, eller kanske polis. Stålarbetare har jag dock väääldigt svårt att se mig själv som! :p
 

Hungerspel och framtidstankar

Jag och älskling såg Hunger Games på bio för ett par veckor sedan. Vilken grym film!! Jag är inte den som biter på naglarna, men under denna film var jag väldigt nära på att börja!! Otroligt spännande var den, och jag kan verkligen rekommendera alla att se den.

Ett gott tecken är att även T tyckte den var BRA. När han gillar filmer brukar det vanliga uttrycket vara "den var väl hyfsad". Men nu sa han alltså att den var bra, och rekommenderade den dessutom för våra grannar. Så det var ett högt betyg! ;)



Häromdagen när vi såg hyrfilm hemma hade den reklam för just Hunger Games. T undrade när nästa film kommer ut (det är första delen i en triologi) och jag svarade att jag hade hört något om november. Kollade upp det på internet, och jo den kommer ut 22 november, men år 2013!

Insåg snabbt att när den går på bio har jag bara 1,5 månad kvar till min veterinärexamen! Vilken skrämmande tanke! Har försökt förtränga att det närmar sig (nog för att jag längtar tills jag blir färdig, men att börja jobba som veterinär känns avlägset), nu blev det dock så verkligt alltihopa!

Var kommer jag att jobba? Med vad? Hur ska jag bo? Kommer det att gå bra? Kan jag tillräckligt mycket?

Frågorna är många och stora. Med skräckblandad förtjusning inser jag att jag inte har en aning. Hoppas däremot att allt kommer att klarna lite mer efter hösten, när jag har gjort min smådjurspraktik. Känns ju ändå som att det är bland smådjuren jag kommer att hamna. Spännande hursomhelst! ;) 

Vanesak?

Jag spinner vidare lite på "hästluktstemat" och funderar över hur snabbt min käre sambo har vant sig vid hästlukt nu när jag är på kliniken varje dag.

Tidigare, när jag varit kortare stunder ute i stallet på gården för att göra i ordning hästarna innan ridningen, ville han inte ens vara i närheten av mig på grund av hästlukten. Att få en puss kom inte på fråga! :p Jag var tvungen att hoppa direkt in i duschen när jag kom hem, och hänga ut kläderna på balkongen så snabbt som möjligt.

Nu är jag i stallarna hela dagarna och grejar med hästar. Ändå så kan T krama om mig när vi ses på kvällen utan problem. Efter att jag varit ute i ett stall för munkollar i 12 timmar, i mina egna kläder som jag sedan kom hem i, så var det tillochmed hans förslag att jag skulle skippa duschningen då det var så sent och jag var trött..

Vilken helomvändning!! Med andra ord är han inte allergisk mot hästar (vilket jag ibland funderat över när han verkligen vägrat att gå i närheten av hästarna), vilket ju känns skönt inför framtiden ;) Värre är det med min pappa, som kommer hit i veckan för att hämta bilen vi köpte för hans räkning i lördags. Han har alltid varit allergisk mot hästar så länge jag kan minnas, och nyst så fort han (eller jag) varit i närheten av hästar.

Slutsatsen blir att jag måste sanera en del här hemma innan pappa kommer.. Han ska sova här en natt och då är det ju bra om han inte blir alltför sjuk - det är tillräckligt att vi har hund här hemma!!


Jag med fina Jennifer - som luktar.. jo häst!!

Pälsdjursallergi hos barn

Såg på Unga mödrar (dokumentärserie) häromdagen. Ett av paren som snart skulle ha barn hade gjort sig av med sina katter och skulle nu sälja sin hund, på inrådan av deras barnmorska. Nu fick vi ingen motivering till varför detta skulle ske, men jag blev ändå upprörd. Vad kan en barnmorska ha för anledning till att få föräldrarna till att göra sig av med sina husdjur strax innan födseln?!? 

Något som jag har hört ryktas om tidigare, är att blivande föräldrar gör sig av med sina husdjur för att undvika att barnet blir allergiskt mot pälsdjur. Ingenting kan vara mer felaktigt! Om man har läst lite immunologi förstår man snabbt att det krävs kontinuerlig kontakt med olika ämnen för att kroppen ska "vänja" sig vid dem och inte reagera mot dem. 

Vid en allergisk reaktion kommer det in ett nytt ämne (allergen) i kroppen som då ses som främmande och bekämpas, det är kroppens egna reaktion som orsakar symtomen (rinnande näsa, klåda osv.) på allergi. Med andra ord är risken större för allergi om man inte utsätts för ämnet under uppväxten, och sedan träffar på exempelvis en hund. 

Tvärtom kan man faktiskt "bota" en allergi, eller iaf förbättra den, genom att utsättas regelbundet för allergenet i små mängder, så att kroppen får en ny chans att vänja sig vid det. Detta gör man hos människor med svåra allergier, och även hundar - till exempel min egen hund Epoxy. Han är allergisk mot dammkvalster och jag sprutar i honom en lösning med just dammkvalster en gång var tredje vecka. Detta är den enda medicin som har hjälpt - och han är mycket bättre. Ibland blir man helt bra, men ofta fortsätter behandlingen livslångt.


Bild på mig från ikväll - dags att spruta Epoxy med dammkvalster! ;)

Eftersom jag går en vetenskapligt underbyggd utbildning ska jag självklart underbygga mina uttalanden med vetenskapliga artiklar. Man har nämligen på senare år gjort flera stora födelsekohort-studier, dvs. man har följt barn från födsel till vuxet liv, och jämfört exponering (dvs. om de haft pälsdjur) med sjukdom (om de drabbats av allergi).

Resultaten av studierna är entydiga:

Att växa upp med en katt eller hund ger ingen ökad risk för att drabbas av allergi mot katt eller hund - istället MINSKAR risken för att drabbas!!!

Dessutom står det i den andra studien att allmänna hälsorekommendationer angående ägande av hundar och katter bör utgå från födelsekohortstudier. Därför hoppas jag verkligen att inga barnmorskor kommer med några andra rekommendationer av denna anledning! Eller för den del att någon tar bort sina djur på grund av lösa rykten.

Om ni har några andra teorier till varför en barnmorska skulle ge detta råd vill jag gärna höra - men betänk att det är ett stort ansvar att skaffa ett husdjur som förväntas leva i 15-20 år. De flesta ungdomar har säkert en tanke om att skaffa barn inom den tidsperioden, så köper man en hund eller katt måste man ju samtidigt ha en plan för att kunna ha barn och hund/katt samtidigt. Tidsbrist ser jag därför inte som ett rimligt skäl!

Inom parentes: jag såg en askkopp full av cigaretter stå inomhus bredvid mamman i serien. Passiv rökning ger i studier jag läst (i motsats till husdjur) en starkt ökad risk för utveckling av allergier och astma hos barn. Kanske barnmorskan borde ha lagt krutet på att få dem att sluta röka (ffa inomhus) istället?!




Mina källor från PubMed: 

STUDIE 1  

Clin Exp Allergy.
2011 Jul;41(7):979-86. doi: 10.1111/j.1365-2222.2011.03747.x.

Lifetime dog and cat exposure and dog- and cat-specific sensitization at age 18 years.

Wegienka G, Johnson CC, Havstad S, Ownby DR, Nicholas C, Zoratti EM.


Among males, those with an indoor dog during the first year of life had half the risk [relative risk (RR)=0.50, 95% confidence interval (CI) 0.27, 0.92] of being sensitized to dogs at age 18 compared with those who did not have an indoor dog in the first year. (...) Overall, teens with an indoor cat in the first year of life had a decreased risk (RR=0.52, 95% CI 0.31, 0.90) of being sensitized to cats.


STUDIE 2

Paediatr Perinat Epidemiol. 2010 Mar;24(2):171-8.

Effects of early cat or dog ownership on sensitisation and asthma in a high-risk cohort without disease-related modification of exposure.

Almqvist C, Garden F, Kemp AS, Li Q, Crisafulli D, Tovey ER, Xuan W, Marks GB; CAPS Investigators.

In conclusion, cat or dog ownership reduced the risk of subsequent atopy in this high-risk birth cohort. (...) Public health recommendations on the effect of cat and dog ownership should be based on birth cohort studies

STUDIE 3

J Allergy Clin Immunol. 2009 Oct;124(4):745-50.e4. Epub 2009 Aug 22.

Cats and dogs and the risk of atopy in childhood and adulthood.

Mandhane PJ, Sears MR, Poulton R, Greene JM, Lou WY, Taylor DR, Hancox RJ.

Children who had owned both a cat and a dog were less likely to be atopic at age 13 years.


Motgångar..

..gör oss starkare, eller hur var det?

Det har varit en tung höst av många anledningar, därför har jag inte riktigt orkat skriva här. Plus att ingen vill läsa om tråkiga grejor antar jag. Nu börjar det dock vända uppåt igen så jag kanske blir lite mer aktiv. På tal om det är jag förvånad över hur många som ändå går in på bloggen varje dag, trots att jag inte skrivit på så länge. Det om något peppar mig att skriva mera!

Har haft mycket hemlängtan också, och för första gången sedan vi flyttade till Uppsala har vi varit hemma hos våra föräldrar under hösten, två gånger dessutom. Härligt att få träffa släkt och vänner, och dessutom få gosa med två söta bebisar som kommit till världen i september.

Det finns ändå som sagt fördelar med motgångar. Tänk vad mycket bra man kan fokusera på istället! Trots att Epoxy har drabbats av en väldigt aggressiv sorts cancer, har han fått de bästa tänkbara förutsättningar för att kunna överleva mycket längre än de genomsnittliga fyra månaderna. Tobias har visat att han står vid min sida, även vid svårigheter. Jag har lyckats klara veterinärprogrammets svåraste praktiska tenta, gatloppet innan kliniken, trots att tankarna var på annat håll under tentaplugget. Fantastiskt egentligen!

Idag är jag hemma helt själv och skriver hemtenta. Samtidigt njuter jag av att Vinterstudion äntligen har börjat. Skidsäsongen är den bästa tiden på året enligt mig! Tobias & Epoxy är ute på gården och hjälper till att bygga på T:s arbetskompis hus. Jag har varit ledig torsdag och fredag pga Veterinärkongressen, dock fick jag sitta hos veterinären i torsdags, men igår gick jag runt på kongressen! Riktigt kul var det :)

Nu hoppas jag bara att vintern kommer hit snart, vill ut och åka på mina nya längdskidor, och mina blivande skridskor som vi ska iväg och titta på imorrn :) Jag säger bara VINTER ♥ 
 

Jag är nöjd tjej när jag får gosa med lille E ;) 


Nytt år, nya möjligheter

Tänkte ta chansen att få dela med mig lite av mina tankar inför detta nya år - jo jag vet att nästan hela januari har gått, men det är först nu jag har fått chansen att fundera lite :)

Jag tror att 2011 kommer att bli ett riktigt bra år! Innehållet kommer såklart mest att kretsa kring veterinärprogrammet - slutet på den prekliniska tiden och början på den kliniska.

Våren kommer jag som sagt att ägna åt skrivande av mitt kandidatarbete, vilket ska bli väldigt skönt. Att få lägga upp arbetet själv, att välja vad man vill ägna dagarna åt. Och att kunna läsa och skriva i lugn och ro, utan den pressen som blir innan en salstenta. Ska försöka hinna plugga anatomi också innan kursen i Klinisk anatomi börjar, vilket avslutar våren.

Det bästa är att vi har så pass lång tid som inte är schemalagd under våren att jag har möjlighet att spendera ett par veckor hemmavid, helst runt sportlovet då mina syskon är lediga. Vintersport, skoterkörning, och bara umgås med familjen. Myys!!

Sommaren hoppas jag blir en stor utmaning där jag förbereder mig inför min kliniska utbildning. Jag har nämligen blivit lovad jobb som djursjukvårdare! Det är såklart inte klart än, men jag hoppas verkligen att det blir så.. Det skulle vara en fantastisk möjlighet att få lära sig en massa, och dessutom få in en fot på en djurklinik. Frågan är bara boende och så, men det ska nog lösa sig!

Hösten kommer som sagt att innebära en början av tiden på kliniken. Mest förberedande kurser, men mer praktiskt än vad vi någonsin haft. Långa dagar, men roliga och intressanta. Det ser jag fram emot!

Till sist hoppas jag på att vår hund Epoxy ska bli bättre när det gäller hans allergi. Vi håller ju på med hyposensibilisering, som en slags allergivaccination, och det tar lång tid innan man vet om det fungerar. Innan året är slut borde vi ändå veta, förhoppningsvis blir resultatet bra!


Så här glad blir jag när jag tänker på året som kommer :)


Fascinerande

Vissa kvällar när jag har svårt att somna brukar jag slötitta på något lagom tråkigt program på sovrumsteven. Oftast hamnar jag på Kunskapskanalen. Perfekt sätt att fördriva tiden mellan vakenhet och sömn. Timern gör att jag kan somna mitt i allt - utan att teven står på under natten.

Ibland händer det dock att jag fastnar totalt i ett program, och tvingas ställa om timern gång på gång :) Häromdagen hände detta, då de visade 'Ett liv på Lagos soptipp'. Så här kan man läsa om programmet: 

Det som vid första anblicken ser ut som en laglös och farlig plats, är i själva verket ett välorganiserat samhälle. Olusosuns soptipp och har numer både skola, affärer, barer, resturanger, en moské, barberare och även en biograf. Den demokratiskt valde ordföranden hjälper till att reda ut konflikter och meningsskiljaktigheter.

Jag måste erkänna att det programmet öppnade mina ögon rejält. Det är svårt att förstå fattigdom när man inte har sett det på nära håll - trots att jag har varit i Sydafrika kan jag inte säga att jag gjorde det iaf. Nu har jag fått en inblick hur det kan se ut på en soptipp i Lagos, Nigeria. En stad med 16 miljoner invånare. 

Med så många människor på liten yta, är det svårt att få resurserna att räcka till. Det har de fattiga människorna löst genom att livnära sig på det andra har slängt - de lever hela sitt liv på soptippen! Jobbar, äter, sover, tvättar sig - ja allt. Och det är inte så flashigt som texten tycks påskina. "Moskén" är i själva verket några mattor mitt på soptippen. "Barberaren" är en kille med en nagelsax, och salongen är en stol. I "restaurangen" serveras koskinn friterat i olja. Ni förstår poängen.  

I programmet får man bland annat följa Joseph, som försöker tjäna pengar genom att samla ihop dyrbart skrot. Sedan bränner han plasten för att få fram metallen inuti, som han sedan säljer vidare. Pengarna går till hans familj, fru och två barn, som bor i ett rum precis bredvid soptippen. Alla deras ägodelar - kläder, lakan, leksaker osv. - har han hittat eller köpt från andra sopletare. Drömmen är att ordna ett stort kalas på lilla dotterns ettårsdag.



Man får också se litegrann från en köttmarknad i staden. Korna säljs och slaktas på plats, sedan säljs organen ett efter ett. Även här tas allt om hand, inget får gå till spillo. Olika killar köper upp olika delar av djuren, för att sedan förädla vidare. Här kan man tjäna pengar på allt. Av maginnehåll gör man gödsel, av hovar gör man skor, av blod gör man kycklingfoder. Och så vidare.

Det som fascinerar mig är när Joseph förklarar varför han gillar att bo i Lagos. Han säger att människorna där är smarta - de är företagsamma och hittar alltid på nya sätt att klara sig. Samtidigt visar sopletarna stor respekt för varandra, var och en har rätt att tjäna sitt levebröd och man behöver aldrig vakta sina ägodelar.

Han får mig att tänka på hur korkade vi människor här egentligen är, som har så mycket och ändå aldrig är nöjda. Vad ger oss rätten egentligen att bara konsumera, och slänga en massa saker bara för att det inte passar oss just nu? Men för att vara lite positiv så känns det ändå som att många unga svenskar ha börjat tänka i samma banor, hoppas att vi i framtiden kommer vara mer rädda om våra resurser!

Om ni undrar hur det gick för Joseph så blev det ett stort kalas tillslut! Med en fin tårta, och musik från en bortslängd stereo som fungerade efter lite trix :) Om ni vill se programmet själva, klicka här.

I skuggan

Så otroligt mycket har hänt de senaste fyra dagarna att det mer känns som en månad. Jag har skrivit mina sista tentor och därmed klarat av två år på veterinärprogrammet. Fick besök av min familj i Uppsala och firade födelsedagen i efterskott. Lärde mig lösa Rubiks kub. Följde lillebror på klippning. Hjälpte till att leta kläder åt mina syskon. Fikade glass på stan. Hoppade och studsade på konsert med Superchick. Pratade om allt och ingenting med familjen.

Många av livets bättre ögonblick har passerat, i form av lillasysters student och allt som där medföljde. Stor del av släkten har träffats och skapat gemensamma minnen, som den egenhändigt hopknåpade buffén och den mysiga picknicken vid Mälaren med 15 personer. Varmt och soligt varje dag, sommar helt enkelt.

Allt borde vara helt underbart - om inte en ständig skugga hade vilat över oss alla. Oron för en nära anhörig som drabbats hårt och plötsligt av sjukdom. Jag saknar ord. Jag saknar T. Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till två dagar innan det hände, då vi pratade i telefon och jag aldrig sa allt jag tänkte på. Önskar att min sorg kunde bytas ut mot samma förhoppningar som andra familjemedlemmar känner. Önskar bara...









 




Riktiga vänner

I lördags skrev jag ett inlägg som handlade om att prioritera. Jag vill bara tacka för era kommentarer, det var väldigt intressant att läsa vad ni själva tycker om saken. Det fick mig att spinna vidare på det här med vänner..

För över tio år sedan tog jag ett beslut som jag aldrig har ångrat. Istället för att ägna min energi åt att försöka vara så populär som möjligt, att vara med "rätt" kompisar, så tog jag ett steg tillbaka. Såg på klasskamraterna på ett helt nytt sätt. Funderade över vem jag verkligen ville vara med, vilka som faktiskt kunde ge mig något tillbaka.

Det slutade med att jag hittade nya fina vänner, behöll dem som var mina vänner på riktigt, och gav upp mina försök att vara kompis med dem som inte brydde sig tillräckligt om mig. Vilket resulterade i att jag mådde mycket bättre och faktiskt fick en bättre relation med många i klassen. Detta på grund av att jag slappnade av och var mer mig själv, samt kunde umgås mer otvunget.

Filosofin har följt med mig genom åren. Samtidigt som jag ser till att inte lägga ned en massa tid och ork på vänner som inte ger något tillbaka, är jag öppen för att skapa nya vänskapsrelationer. Man måste ju lära känna dem för att se vad de går för, att döma någon efter första intrycket är riktigt dumt. Då kan man missa många fina människor!

Om man nu upptäcker att någon i ens vänkrets tar mer än vad han eller hon ger, hur gör man då för att sluta vara vän med den människan? Det betyder absolut inte att man ska vara elak mot någon, även om kanske vissa inte förtjänar någon godhet från din sida. Men du vill ju inte vara en sämre människa.. 

Att avsluta en relation med någon som inte är en riktig vän har jag själv upplevt vara den enklaste saken i världen. För om du inte längre tar initiativet, kommer du antagligen upptäcka att denna person försvinner ur ditt liv, kanske utan att bry sig nämnvärt. Om den personen senare vill ta kontakt igen, så kan du ju alltid ge en ny chans. Fast låt relationen vara på dina villkor denna gång. 



Nu till det mer positiva - vilka tecken finns det på att dina vänner är på riktigt? Enligt vad jag själv har upplevt handlar det egentligen inte om hur ofta den personen hör av sig, hur ofta ni träffas och så vidare. En riktig vän är en person som det inte spelar någon roll om ni så inte har pratat på ett halvår - när ni väl träffas känns det som att ingen tid alls har gått. Att vara tillsammans med en riktig vän ger en bra magkänsla. Efter att ni pratat känner du dig glad och full av energi!

En riktig vän står på din sida, och även fast ni kan ha meningsskiljaktligheter sinsemellan, ändå alltid försvarar dig mot andra. Hon eller han kan dela dina känslor, både positiva och negativa, se saker från ditt perspektiv och glädjas när det går bra för dig.

Så, mina tips till goda vänskapsrelationer är:

1) Se på dina vänner i ett perspektiv utifrån och fundera över vilka som är dina riktiga vänner

2) Ägna din tid åt människor som ger minst lika mycket som de tar

3) Våga ta steget in i nya relationer - och steget ut ur gamla





Att prioritera

Det är inte alldeles lätt att bestämma sig för vad som är viktigast att hinna med en dag. För ingen kan göra allt, även om det finns många "måsten och borden" i livet. Det är då man måste prioritera, att välja vad som faktiskt står högst upp på sin egna lista.

För min del tar skolan en stor del av både dagar, kvällar och helger. Jag har förstått att många andra i klassen kanske inte pluggar på samma sätt som mig. Jag försöker nämligen läsa i boken under kursens gång istället för att plugga dygnet runt de sista dagarna innan tentan. Om jag gör så glömmer jag bort det jag lärt mig efter tentan.

Föreläsningarna ger mer när man är påläst, och att jag kommer ihåg det jag läst är ju en fördel inför framtiden. Samtidigt så väljer jag bort mycket annat. Till exempel så tillbringar jag nästan ingen tid på kåren, vilket många av mina kompisar gör.

Att jag har hund och sambo är självklart också en stor orsak till att jag är hemma mycket. Jag kan inte stanna kvar efter skolan som många kursare gör. Istället cyklar jag hem till hunden och går ut med honom. Sedan känns det alltför jobbigt att cykla tillbaka. De flesta andra som har hund bor nämligen i skolans hyreslägenheter och har således mycket kortare avstånd.



Jag tycker det är svårt att veta vad man egentligen bör lägga sin tid på. När jag ser tillbaka på min tid i skolan om fyra år - vad är det då jag kommer värdesätta mest? Att jag ägnade mig åt att lära mig så mycket som möjligt? Eller att jag hittade på saker med mina klasskompisar? Eller att jag tillbringade tid med min lilla familj och tränade/tävlade med hunden?

Ärligt talat så vet jag inte. Så jag försöker nog att hinna med alltihop, samtidigt som jag faktiskt njuter av att bara ta det lugnt ganska ofta också ;)

Hur gör ni? Vad tycker ni är viktigast att ägna er tid åt? Tips mottages tacksamt :)


Dagtrött

Jag har hört talas om kvällströtta (exempelvis T) och morgontrötta (som mina småsyskon) personer, men själv skulle jag vilja kalla mig dagtrött!

Nu när vi på grund av den supersnabba föreläsaren slutar innan lunch varje dag, har jag verkligen märkt av detta fenomen. När jag är i skolan tvingas jag ju ändå att hålla mig vaken. Men när jag är hemma, ja då går det sämre. Har till slut fått ge upp tanken på att plugga under eftermiddagen, för jag somnar på en gång. Igår till exempel, när jag försökte läsa i boken, lyckades jag sova bort en och en halv timme..



När klockan närmar sig åtta på kvällen däremot, då är jag som mest taggad på att plugga. Bekymret är ju bara att jag inte kan hålla på hur länge som helst. Vid tio tjatar älskling på att jag ska komma och lägga mig, kvällstrött som han är. Ofta gör jag som han säger, men tar med mig böcker & papper i sängen.

Där kan jag läsa halva natten ifall jag skulle vilja. Att jag inte somnar DÅ är en gåta! Men man måste ju tvinga sig själv att sluta, om man vill ta sig upp på morgonen efter vill säga.. Har alltid haft svårt att somna på kvällarna, men såhär trött kan jag inte minnas att jag har varit. Kanske är tecken på min skoltrötthet.

Fick precis höra att jag inte får jobba något hemma på jul. Först blev jag jättebesviken - behöver verkligen pengarna. Sedan insåg jag att det nog var till det bästa ändå. Behöver faktiskt vila upp mig! Särskilt med tanke på att jag har två tentor precis efter jul. Så nu är jag glad ändå :) Och en värdslig sak som pengar är faktiskt inte lika mycket värt som att få spendera tid med sin familj!


Utsikten från mitt rum hemma hos föräldrarna. Julen -08

Ikväll blir jag själv. T ringde för ett tag sen och berättade att de skulle på julbord ikväll med jobbet, han och lillebror. Problemet var bara att vi har slut på mat härhemma (idag är det två veckor sen vi storhandlade), men det skulle älskling fixa genom att hämta upp sushi åt mig på hemvägen.

Tänka sig, när vi var ute och åt förra helgen hade jag tänkt äta så mycket sushi att jag inte skulle vilja äta det på länge. Mycket blev det också, minst 15 bitar. Men inte hjälpte det, jag är fortfarande SÅÅ sugen ;) Så det ska bli gott! Och så får jag lugn och ro ikväll när jag ska ta tag i pluggandet. Blir helt perfekt ;D


Följ dina drömmar

Må vara en gammal klyscha, men vet ni vad? Det struntar jag i!

Som många antagligen redan vet, så har min största dröm alltid varit att bli veterinär. Ända sedan den första gången någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Att jag alltid har vetat detta, och samtidigt stått fast vid mitt mål, har självklart underlättat på vägen hit. För nu är jag ju faktiskt på väg att förverkliga min största dröm!

Detta betyder dock inte att vägen hit har varit helt lätt. Därför tänkte jag dela med mig lite från mina egna upplevelser, och försöka ge en del tips på hur man gör för att faktiskt lyckas med det man en gång har föresatt sig att göra.

Målen behöver däremot inte vara stora, jag är av den uppfattningen av att alla människor mår bra av att ibland få känna att man uppnått ett mål, att man lyckats med något. Kan vara något så litet som våga prova på en ny aktivitet, att klara av att baka en komplicerad kaka, och så vidare. Vilka mål man har är självklart olika från person till person.

Så, följande är mina tre tips för att uppnå nya mål!

1. Välj mål med omsorg

Se till att dina mål är betydelsefulla för DIG och ingen annan. Desto viktigare det är för dig, ju större blir belöningen när du lyckas, och desto lättare är det att motivera sig. Vilka mål man har i livet ska spegla vem man är, inte vad andra människors åsikter är. Målet ska inte heller vara ouppnåeligt - det ska finnas en rimlig chans att man kan lyckas.

2. Gör en plan

Ett väldigt stort mål kan kännas alltför långt borta, så att man kanske inte ens ids börja. Mindre delmål gör att man får lyckas oftare, och ger pepp till att fortsätta.

3. Hitta ditt stöd

Att ha någon eller några människor som stöttar en på vägen är guld värt. För man stöter alltid på hinder på vägen, och då är det otroligt viktigt att man har någon bakom sig som ser till att man inte ger upp. En kompis, sin partner, eller ens föräldrar.


Mina egna hinder har dels varit negativa vuxna människor. En studie- och yrkesvägledare som sa åt mig att inte ens försöka, att det var omöjligt att få gå på naturbruksgymnasium i staden, och att jag inte skulle får några pengar av kommunen om jag flyttade. Guess what - jag försökte ändå, jag gick det gymnasiet, jag fick studiebidrag OCH bostadsbidrag från min hemkommun. Kan fortfarande inte släppa det faktum att en person med sådan viktig roll för elevernas framtid försöker få en 15-åring med en dröm i livet att ge upp. Fy för sånt!

Den andra personen var en känd tv-veterinär som jag hängde hos en sommar på Gotland för sisådär tio år sedan. Han sa rent ut att jag aldrig skulle bli veterinär, och att det var lika bra för det var ändå bara elände. Hans uttalanden gjorde mig väldigt ledsen, även om han inte lyckades ändra på mina planer så tyckte jag att det var en hemsk sak att säga till en ivrig flicka som ser upp till honom som veterinär.

Det största, överhängande hotet mot min dröm har alltid varit skolarbete och betyg. Jag har haft ganska lätt för mig i skolan, men ingen är ju bra på allt så kravet på att få MVG i alla ämnen har för mig alltid känts vara på liv och död, eller iaf att min framtid hängde på att jag hela tiden lyckades. Om jag ens skulle ha en chans att ta mig in. Med tanke på att jag har vetat så länge, har jag haft dessa höga krav under hela skolgången (nu också för den delen, måste ju klara mig genom dessa 5.5 tuffa åren om jag faktiskt ska få min veterinärlegitimation).

Dessa hinder har jag lyckats överkomma framförallt genom att min motivation till att bli veterinär har varit så stark. Men mina föräldrar har spelat en mycket stor del i att jag orkat ta mig hit. De har ALLTID stöttat mig, vad det än har gällt, och hjälpt mig att uppnå alla delmål. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det inte är så självklart att man har någon som står bakom en på detta sätt.

De har verkligen hjälpt mig med allt: från att förhöra mig inför prov, hjälpa till när mina pengar tagit slut (bodde själv i tre år och levde på 1000 kr/mån), skriva överklagan å mina vägnar, svara på panikfrågor om hur jag tvättar/lagar mat osv, lyckas peppa mig till att fortsätta plugga (trots att jag egentligen inte orkade). Och till sist, hela tiden tala om för mig "hur otroligt duktig jag är som kämpar på".

Jag är otroligt tacksam för allt detta, och jag hoppas att också ni har någon person i ert liv som är villig att stötta er på vägen mot att uppnå era mål, vad de än må vara ;) Hoppas att jag med detta oändligt långa inlägg kanske har inspirerat någon, antingen att försöka sätta upp egna mål, eller att stötta sina närmaste för att få se dem lyckas!

 


Våga klaga

Ibland lönar det sig faktiskt att vara en gnällspik!

Under flera månaders tid har vi märkt att det tar lång tid för vattnet att bli ordentligt varmt, som när man ska diska eller duscha. Har också tyckt att det är dåligt tryck ur kranarna, men antagit att det var på grund av att vi bor så högt upp.

Men förra helgen fick vi nog! T hade igång duschen på högsta tryck och varmaste temperatur. Efter 30 minuter gav han upp - det blev aldrig mer än lite ljummet. Så vi skickade in en felanmälan till hyresbolaget.

I fredags knackade det på dörren. Två rörmokare kom in. De undersökte ledningarna både i köket och på toan men kunde inte hitta något fel. Det tyckte de var mycket konstigt, för det skulle betyda att alla andra i huset och ev. i husen runtomkring skulle ha samma problem. Vi var de ENDA som klagat. Som rörmokaren så fint uttryckte det: Ni är kanske de enda gnällspikarna här.

Det kändes väl inte så värst kul att höra. De kunde hursomhelst inte göra något mer, men sa att de skulle försöka kolla upp ifall någon kanske hade kopplat in en tvättmaskin fel eller så. Jag kände mig verkligen som en jobbig människa.

Imorse fick jag dock upprättelse. Träffade samma rörmokare utanför huset när jag var på väg till skolan. De frågade ifall jag märkt någon skillnad. VVS-pumpen som pumpar varmvatten till hela huset stod nämligen helt stilla, vilket de nu hade åtgärdat.

Kan ni tänka er, att vi var de enda som upptäckte ett sådant stort fel och faktiskt sa till. Hur länge kunde pumpen ha stått stilla innan någon annan upptäckt det?!

poängen med detta är: nöj er inte med mindre än att allt känns bra!




Grannar

Det finns en grupp människor som påverkar våra liv mer eller mindre, vare sig vi vill eller inte. Det är våra grannar. Om man nu inte bor fem mil från närmaste bebyggelse, men det gäller nog inte de flesta av oss.

Ens grannar kan vara helt underbara. Sådana som man kan springa över till och låna socker av när man har slut. Eller be dem vattna ens blommor när man ska åka bort. Eller som i mitt fall under gymnasietiden, då jag var inneboende och lyckades låsa mig själv ute i bara handduk och min hyresvärd var borta. Då var jag glad över det snälla paret bredvid som kom ut med extranyckel fastän de redan gått isäng.

Även om kanske inte alla människor skulle ställa upp på sådana saker, så är det iaf trevligt med grannar som ler och pratar om vädret när man ses. Håller upp dörren när man har en hund och en cykel. Ja, sådana finns det här i vår uppgång också.

Samtidigt har jag sedan vi flyttade till stora staden (eller ska jag säga gettot?) fått en ny syn på grannsämja. Grannar kan vara sura, ja det förstod jag väl innan, men också farliga. I somras fick jag en rejäl chock. Satt hemma i byn hos föräldrarna och såg skräckfilm. T var kvar i Uppsala, han ringde mitt i filmen och berättade att han precis var på väg hem, och jag berättade vad vi såg för film. Så sade han plötsligt: Det är blod på vår dörr, och på golvet. Här ligger ett par glasögon!bröts samtalet. Jag trodde såklart att han skojade, men försökte samtidigt ringa upp. Vilket inte gick.

Precis när jag började bli orolig så ringde han upp igen och säger något om att vår granne blivit misshandlad och att polisen är på väg, men att han inte kan prata mer. Fy sjutton vad rädd jag blev! Började gråta bara för att jag inte hade någon aning ifall älskade T var i fara, och för att jag var så långt borta. Det redde iaf upp sig till slut.

Bekymret
var bara att den som knivskurit vår granne, var en annan granne. En av kvinnorna vi kallar "knarktanterna" på grund av deras ytterst konstiga beteende. Det var tydligen inte första gången något sådant hände heller. Nu får de inte längre komma in till vår uppgång och åka ned med vår hiss, men de hänger fortfarande utanför vår utgång, så det är inte så trevligt precis.

Kom att tänka på detta nu igen då vår snälla granne mittemot, den grekiska damen som misshandlades i somras, flyttade härifrån nu den sista. Mest troligt pga händelsen jag just berättat om. Har inte riktigt sett till dem som flyttade in därefter, men jag hoppas verkligen inte att det är några kompisar åt killen som sist flyttade in i uppgången.

Det är nämligen han och hans kompisar som röker inomhus, de lever dessutom rövare på kvällar och helger. De bor under oss så vi hör alltihopa. T har försökt säga åt dem med sina allra myndigaste röst, men det funkar bara så länge han är i närheten

Om jag fick önska skulle våra nya grannar inte vara kriminella heller. Helst snälla och trevliga. Men det är nog för mycket att hoppas på tyvärr..:(






Studenttankar

Nu när jag har läst snart tre terminer på veterinärprogrammet, börjar jag se samband i upplägget av de olika kurserna. Fick också anledning att fundera över utbildningen då en läsare bad mig berätta lite mer om den för henne.

En annan sak som satte igång mina funderingar var kära mormor. Snällt nog sa hon att hon tyckte att jag är "så duktig på att klä mina tankar i ord" (hon är en lojal läsare av min blogg). Och att ifall HON var så duktig skulle hon skriva en bok. Det sistnämnda håller jag väl inte själv med om, men jag tog det som en komplimang iaf!

Det var det första mormor sa som fick mig att tänka, särskilt nu efter den jobbiga tentan. Efter ett antal snurr på kugghjulen (eller snarare ett antal elektriska signaler mellan neuronen), kom jag fram till en sak. Jag gillar inte att "med våld" behöva trycka in denna extrema mängd kunskap i min hjärna! Kunskap som faller bort efter tentan, i förmån för den nya kursens information.

Salstentor är inte min grej helt enkelt. Däremot så har jag alltid älskat att skriva på arbeten. Att söka fakta, sammanställa från olika källor, klura på formuleringar och lära mig att använda svåra ord. Hemtentor är det bästa! Att få skriva hemma i lugn och ro är enligt mig så trevligt, att jag kan sitta i massor med timmar och ändra smågrejor. In på natten är inte ovanligt - fråga min mor bara :)

Sen att få pyssla med teckensnitt, styckesutforming, layout och bilder är också hur kul som helst! Miss those good old days.

Det tråkiga är bara att jag vet att många andra högskoleutbildningar har mycket mer alternativa tentamen. De kanske önskar att de fick skriva salstenta, men jag tror stenhårt på att jag personligen skulle trivas bättre med det upplägget.

Jag tror också att inlärningen blir djupare om man just har fått formulera faktan på sitt egna sätt, och tvingats förstå alla krångliga meningar och ord. Det är ju så viktigt att vi kommer ihåg allt detta i framtiden - vilket jag har mycket svårt att tro, och som bekräftas av äldrekursarna. De tröstar oss med att det viktigaste kommer att repeteras. Och att ingen veterinär kan ALLT i huvudet, man lär sig genom erfarenhet.

Tycker ändå att det kunde finnas bättre vägar till kunskapen. Antar att problemet är tid. Så mycket information som vi får, skulle man nog aldrig hinna lära sig ordentligt på fem år. Med tanke på att vi har så många föreläsningar varenda dag - som det är nu hinner vi ju knappt med någon inläsning innan tentorna.

Nej, slut på mina funderingar för denna gång. Älskling håller nämligen på att reta mig till vansinne, när han är på det humöret kan han verkligen inte sluta förrän jag reagerar :p Beroende på mitt humör dröjer reaktionen olika länge, nu har det väl gått fem-sex timmar. Tror jag ska gå och brotta ned honom, sen ska vi se film, äta cheeze balls och dricka päroncider (eller som det numera heter när den är alkoholfri: pärondryck med ciderkaraktär). So long!


Tidigare inlägg
RSS 2.0