Tjänster & gentjänster

I have a little confession to make.

Jag och min sambo är lite av samma skrot och korn. Vi är lika vad gäller mycket. En egenskap vi båda har är latheten. När vi flyttade ihop började vi med olika regler, för att försöka dela upp sysslorna jämnt mellan oss. Typ att vi diskade varannan gång. Det slutade med att vi drog ut på allt i evighet, vilket resulterade att när man väl var tvungen att exempelvis gå ut med soporna eller diska, så var det huur äckligt & jobbigt & mycket som helst. Detta ledsnade jag rejält på.

Så kom min period av "jag-gör-allt". Diskade, städade och höll undan konstant. Vilket såklart inte höll i längden - vilken människa orkar ägna typ 2-3 timmar varenda kväll åt sånt?! Jo, jag mår mycket bättre när jag har städat runtomkring mig, men till slut fick jag ändå ge upp. Älskling sa åt mig att han hellre hjälper till mer hemma, och får se mig pigg och glad på kvällen, än att komma hem till en städad lägenhet och en trasa till flickvän. En dag när han kom hem fann han mig nämligen helt utslagen på soffan, efter att ha haft en jobbig dag på labben och sedan kommit hem, städat, diskat ett berg, och lagat mat. Var nästan gråtfärdig av trötthet!



Nu är vi inne i en period som jag kallar "tjänster och gentjänster". Jag säger som exempel till T: eftersom jag var så snäll och lagade god mat till dig, så kan väl du diska och ta bort resterna? Då kan han ju förstås inte annat än göra det jag ber honom om. Senare säger älskling: medan jag går ut med hunden kan väl du göra i ordning hans mat? gör jag det så klart ;) Fungerar än så länge!

Efter tentan kanske jag får lite ny energi och kan gå tillbaka till jag-gör-allt igen. För jag gillar inte att behöva tjata på T: att han ska torka av diskbänken och att skölja ur sånt som ska till återvinning. Bättre att göra det ordentligt själv istället. :p


Kära läsare, hur fördelar ni hushållsarbetet hemma hos er? Några bra tips? ;)


Svar på tal

Fick en kommentar till ett inlägg av en anonym människa (ja väldigt modigt eller hur) om att jag som blivande veterinär borde förstå att hundar inte förstår vad vi säger utan allt bara handlar om inlärda beteenden.

Denna diskussion tycker jag är mycket intressant och jag vill gärna ta chansen att förklara hur jag ser på saken!

För det första så var meningen jag nämnde bara ett exempel, ingenting jag säger varenda dag, så NEJ min hund är inte "van" vid just denna mening. Däremot så vet han vad vissa ord betyder, till exempel "kom" och "sitt": dessa ord uppfattar han sedan ur den mening jag nu säger, och sätter ihop dem till vad han ska göra.

Precis som det faktum att han kan skilja på om jag säger: "kom och lägg dig" eller "gå bort och lägg dig". Mycket handlar förstås om vilket tonläge jag (eller min sambo för den delen) använder, och med vilket kroppsspråk. Men han vet också betydelsen av väldigt många ord

En sak du kanske inte har tänkt på är att det är precis samma sak för oss människor - hur skulle vi kunna förstå vad någon annan människa säger om vi aldrig har lärt oss språket? Det är också en inlärning. Skulle du kunna säga till mig att jag inte förstår, till exempel teckenspråk, bara för att jag har varit tvungen att gå kurser för att lära mig vad de olika tecknen betyder? Precis som du är så stensäker på att djur aldrig kan lära sig delar av vårt språk. Sedan om någon skulle lära mig helt fel betydelse på tecknen så skulle inte jag förstå vad någon annan sa på teckenspråk. Man kan bara förstå så mycket som man har lärt sig! Det gäller alla, överallt, och allt!

Språk är alltid en inlärning, även om det känns naturligt när man har fått lära sig det sedan man var liten. Skillnaden mellan människors inlärning och hundars inlärning är egentligen bara att vi gör det för att vi "måste", medan hundar gör det för beröm, godis eller lek.  




Det var det jag ville säga om språk. Sedan så håller jag inte alls med om att hundar inte kan tänka. Alla som tränar med klicker vet hur hundar reagerar när man ska lära in ett nytt moment. Momentet är alltså ingenting som hunden har gjort förut. Ändå så kan den på något sätt utföra precis man vill, helt på egen hand.

Som exempel: jag vill lära min hund att trycka nosen mot fjärrkontrollen till tv:n. Hunden har aldrig lärt sig att trycka nosen mot något annat och har heller aldrig lärt sig något som har med fjärrkontrollen att göra. Hunden har känt lukten av godis och vill gärna ha godis av mig.

Det enda jag behöver göra är att lägga ned fjärrkontrollen på golvet och vänta. Min hund kanske börjar med att sätta tassen på den. Belöning uteblir. Han kanske provar att ta upp den i munnen. Belöning uteblir. Nu när han har provat allt han har gjort innan - hur gör han för att lyckas göra rätt, att få godisen? 

Enligt mig så tänker han. Han MÅSTE ju tänka ett steg längre än han tidigare gjort, för att få den där godisen. Till sist trycker han faktiskt nosen mot kontrollen, jag klickar och han får sin belöning. På en gång förstår han att det var nostryckandet som var rätt alternativ. Han trycker nosen igen mot kontrollen och klicket och godiset kommer. Efter ett antal gånger så är hunden säker på vad den ska göra för att få godisen. Nästa gång han ser kontrollen så provar han inga andra sätt, utan börjar med nostryckningen.

Och ja, detta är NU ett inlärt beteende, men för att komma dit så måste hunden just tänka. Jag kan ge massor av andra exempel när just min hund på egen hand har fått räkna ut vad han ska göra..

Jag tycker att man gör ett stort misstag när man faktiskt nedvärderar sin hund genom att säga att den ingenting förstår. Om man ger sin hund en chans att visa hur mycket den faktiskt kan klara av, så blir hundägandet så mycket mer givande.

Det finns fortfarande kvar mycket av den gamla, hårda inlärningen. Att man trycker ned valpens rumpa och säger SITT. Trycker ned överkroppen och säger LIGG. Man låter inte hunden bli delaktig i sin egen inlärning, och hunden tillåts därmed inte heller att få känna glädje över att den har lyckats göra rätt. Såna personer som fortfarande sysslar med detta, vill säkert inte heller erkänna att hundar KAN tänka själva. Kanske min anonyma läsare är en av dem, vem vet...


Something's wrong

Jag vet inte varför men det känns bara väldigt fel just nu.

Jag borde vara nöjd med att få komma hem halv ett och kunna äta lunch i lugn och ro, gå ut med hunden i lugn och ro, plugga i lugn och ro... ja ni fattar. Inläsningstid är ju ett bra påhitt. Trots detta så känner jag mig som världens lataste människa idag! Har faktiskt kommit igång rätt bra med tentaplugget tidigare, så rimligtvis borde det vara enkelt att fortsätta, helt enligt min plan. Men icket. Orkade knappt släpa mig ut med hunden.

Och vad är det med honom sedan? Epoxy kräktes för en timme sen. Jag är ju inte särskilt kräkmagad av mig men det där var INTE fräscht! Ska inte gå in närmare på detaljer, men jag kan meddela att hans nya frysfoder (som ser ut och luktar som spya redan innan han äter det) når nya höjder av äcklighet när det kommer ut efter sex timmars vistelse i magsäcken. USCH! Sen att han kräktes IGEN en halvtimme senare, när jag hunnit torka upp det första, var inte okej alltså! 

På vår promenad till Ica för inhandling av smör, betedde han sig också riktigt skumt. Han hade så fullt upp med att gå fot att han inte hade tid att pinka! Istället bar han en bit av kopplet i munnen och gick så fint så. Okej, tänker ni, varför kan hon inte bara vara glad för att hennes hund går fint?! Jo, för att jag uppskattar att se min hund vara sig själv, för då vet jag att han mår bra. I det begreppet ingår att dra lite i kopplet, vilja nosa på varenda fläck och pinka 20 gånger per prommis. Vad har hänt??


Såhär vill jag INTE se älskade lilla jycken ;(

Middagen är förberedd, ska göra världens enklaste kycklinggryta. Tror ni jag orkar? Näe. Fast jag blir nog tvingad hursom, helst innan T kommer hem. Han hatar nämligen när man skär upp filéer. "Köper man dom hela, ska man äta dom hela" tycker han. Själv tycker jag att det faktiskt är godare i en gryta. Blir så maffigt med en hel filé med sås och potatis (som T vill ha det). Dessutom blir den ju drygare i grytan. Haha, jag låter precis som min mor, inser jag. Men det må väl vara hänt. Hellre låta som henne än som vissa andra pappskallar. Hah!

Just ja, höll på att glömma att beklaga mig över min envisa huvudvärk som har hängt kvar som en elak skugga ända sen i helgen. Kanske ska ta till de mer drastiska metoderna, som läkemedel till exempel. Men då ska det vara illa! ;p  
 

Störande

Den senaste tiden har en hel del saker hänt som tärt på mitt tålamod.

Jag är den som alltid tror på det goda i varje människa. Fördomar och att dra alla över en kam är ingenting för mig. Och för det mesta så trivs jag väldigt bra här i vår stadsdel, vår gata och vår uppgång.

Men den senaste tiden har saker och ting förändrats. Vet inte om det har någonting att göra med oroligheterna härikring, det kan tänkas. Vår uppgång, som kanske inte alltid har varit världens frächaste, har förvandlats till en äcklig soptipp. Det beror inte på undermålig städning - hyresbolaget har tvärtom satsat mer på städningen än innan. Två gånger i veckan städas trappor och hiss, jämfört med en gång i veckan som det var förut.

Orsaken är ungarna som hänger här heldagarna. Det har de iofs alltid gjort, men något har hänt. Antingen är det nya ungar eller så har ungarna förändrats. Hursomhelst så slänger de godispapper, glasspinnar, solrosfrönskal, drickaburkar, banalskal osv överallt. Okej att det till viss del har varit så även förut, men nu kommer de största förändringarna: för det första har någon/några börjat röka i trappuppgången! Ligger fimpar lite här och var, och stinker gör det. En kväll luktade det cigarettrök i hela vår lägenhet! Trots att alla fönster och dörrar var stängda.

För det andra så har de börjat spotta inomhus. Och inte så lite heller. När jag är ensam i lägenheten hör jag hur de riktigt harklar sig och spottar - utanför vår dörr! Hissen är värst, VARENDA gång man åker i hissen är det nyspottat på golvet. Jag hatar det, så vidrigt!!!! På spegeln spottar de dessutom. En dag när jag kom hem från skolan mötte jag städpatrullen när jag skulle in i hissen. Den var alldeles nystädad, jag kände lukten av fönsterputs och spegeln var ren. Två timmar senare ska jag ut med hunden och går in i hissen - och möts av en spegel, helt igentäckt med spott! U S C H !

Så till frågan - var sitter problemet? Jag vill ju gärna som sagt tro på det goda i folk, och barn. I min irritation en morgon, då äckligheten slog nya rekord och jag höll på att kräkas, så ringde jag hyresbolaget. Var noga på att säga att det inte var deras fel, (med tanke på att det skitas ned precis efter städning och man rimligtvis inte ska behöva städa dygnet runt) men påpekade att något måste göras. Jag menade på att ungarna kanske inte fattar att de gör fel. Kvinnan på andra sidan luren höll inte alls med. Hon tyckte det var döäckligt och att barn över tio år ska ha tillräckligt stort intellekt för att fatta det. Fast föräldrarna har ju samtidigt ansvar, i första hand för sina egna barn men också för deras kompisar som hälsar på.

Hmm, i skrivande stund blir jag störd av en ny företeelse. Det bankas rejält i väggen mellan grannen och oss, ihållande de senaste 10 minuterna. Nog för att det är lyhört men hur mycket ska man behöva stå ut med?

Jaja, nu har ni väl fått nog av mina klagomål. Skönt att få ur sig iaf och jag hoppas att jag inte är den enda som skulle störa sig på detta?!

Så här skulle jag hellre se vår trappuppgång - tala om vackert!




Typiskt

Just nu ser mina vardagar rätt likadana ut. Tänkte därför ge er en inblick i hur min typiska dag ser ut!


6:30   Vaknar av att älskling pussar mig hejdå innan han åker på jobbet. Somnar om.
7:00
   Mobilens alarm går igång, jag snoozar.
7:30   Masar mig ur sängen, klär på mig, ger hunden mat och fixar fika.
8:00   Ser Nyheterna
8:10   Går ut med hunden
8:50   Lämnar hunden, borstar tänderna och cyklar till skolan.

9:15-12:00
  Föreläsningar på SVA, Patologen
12:00-12:50
  Lunch, cyklar hem till hunden, går ut med honom, äter matlåda, cyklar tillbaka.
13:00- ca 15:00/16:00
 Laborationer, ibland stannar jag på utskottsmöte.

15:30
  Kommer hem, kollar posten, ut med hunden, lagar mat och diskar.
16:30  T kommer hem från jobbet, vi äter mat och ser tv. Kollar mail osv vid datorn.
19:00  Hundträning - löprunda, cykeltur, agility, lydnad eller spår.
20:00  Pluggar
21:00  Ser Desperate el Grey's om det går, annars fortsätter plugget.
22:00  T går isäng, jag fortsätter plugga eller surfar runt på Internet.
23:00  Borstar tänderna och går i säng!


                                        

                        Är fasta rutiner bra eller dåligt, vad tycker ni? ;)

 

 

 


Mätt och belåten

Blev en sen middag idag eftersom jag lånade bilen så fort T kom hem från jobbet, åkte på centrum och handlade en massa varor inför morgondagens Sångboksmiddag. Jag, K & L är nämligen ansvariga för förrätten. Det blir tunnbrödsrullar med fyllning av creme fraiche, ägg, pepparrot och räkor. Hoppas det blir gott!

Åt linsbiffar till middag - det blir faktiskt mer och mer vegetariskt här hemma och det är kanske inte så konstigt. Lite påverkad av grupptrycket är jag allt, med tanke på att cirka 30 procent av vår klass består av vegetarianer. Det roliga är att det bara var kanske 15-20 procent som var det när vi började veterinärprogrammet för ett år sedan.

Påverkad blir man också av att få lära sig allt mer om hur djurhållningen egentligen går till, både här i Sverige och utomlands. Det är så mycket som man inte har en aning om innan. Det känns helt enkelt bättre (och nyttigare) att äta annat än kött! Billigare är det också... Dessutom pratas det mycket om vilket påverkan vårt köttätande har på klimatet. Det finns alltså många anledningar att försöka äta vegetariskt iaf en eller två dagar i veckan - det kan göra stor skillnad!

Däremot älgköttet vi har i frysen känns helt okej att äta.. ;)


Goda linsbiffar (dock inte mina..)


Replay

Ja vad gör jag ikväll egentligen?

Har otroligt nog hunnit med ALLT på mina listor! Ja förutom att packa ihop det sista, men det måste jag nog göra imorgon. Då kommer T:s pappa och hämtar alla grejor som ska till Uppsala - och troligen mig och hunden också. Kanske enklast med tanke på att vi ska åka så tidigt på fredagmorgon.

Hursomhelst så ägnar jag mig mest åt gamla trevligheter i form av musik. Under min gymnasietid så var min mp3 min allra käraste ägodel, hörlurarna satt i nästan jämt. Musiken var otroligt viktig för mig, och vad jag lyssnade på varierade stort beroende på vilket humör jag var på.

De senaste åren har jag inte ens använt mp3:n, mest troligt för att jag har någon mycket viktigare att spendera tiden med, nämligen T. Häromdagen skulle jag fixa en grej på min lista, nämligen att föra över min jättegamla bildmapp från lillebrors dator till mitt usb-minne. Hittade dock ingen mapp (hoppas den finns någon annanstans!) men däremot hittade jag min, pappas och syrrans musikmapp. 7 GB med underbar musik full av minnen!

Valde ut några riktiga favoriter, som har gått på replay på min mp3, och förde över dem på USB-minnet. Ikväll tänkte jag lyssna för nostalgins skull, men döm om min besvikelse då minnet helt plötsligt inte fungerade!! Sökte rätt på dem på YouTube istället och gjorde en spellista, så nu ljuder låtarna ändå i högtalarna. Sweet!

Vilka är era favoritlåtar genom tiderna?


 

Med ett ord

När jag pratade med älskling häromkvällen så frågade jag honom hur han skulle beskriva sig själv med ett enda ord. Han svarade snabbt: IMPULSIV. Jag var mäkta imponerad över hans goda självkännedom, fast tyckte att ordet SPONTAN sa ungefär samma sak fast med mindre negativ klang.

T är verkligen spontan. Han lever sitt liv dag för dag och vill helst inte planera något i förväg. Han gör bara det han känner för, just då, och står nästan inte ut när han tvingas göra annat. Nåja, han går väl med på vissa saker för min skull, men han gör allt för att slippa. Samma sak när det gäller mat, T äter helst inte sådant han inte känner för att äta, och ifall han själv fick bestämma (:p) skulle han aldrig äta samma maträtt två gånger efter varann. Sina pengar vill han inte använda till sådant som kanske är väldigt bra att ha men inte är "kul". Det är därför vi t.ex. fortfarande är utan skohylla men har två platt-tv ;)

Så var jag ju tvungen att fundera ut hur jag skulle beskriva mig själv med ett ord. Det fick bli ORDNINGSSAM. För till stora delar så är jag T:s motsats. Jag hatar verkligen att göra grejor som jag inte haft minst ett par dagar på mig att planera. Det sista jag är, är spontan. Dessutom älskar jag verkligen att sortera grejor. Om det fanns ett yrke som hette "sorterare" hade jag lätt satsat på det (om det nu kunde ge några pengar). Kom ihåg en sommar då jag rensade ur mina föräldrars dåvarande kontor. Tänk ett helt rum fullt av pappershögar som bara väntade på att gås igenom, slås hål i och sättas in i olika pärmar - jag var salig!

Slutsatsen är att vi är väldigt olika på detta sätt. Tobias sa en gång att han tyckte att min icke-existerande spontanitet var min allra sämsta sida. På något sätt är jag lite nöjd över att just den sidan är min sämsta, för själv tycker jag såklart inte att det är så farligt :p Nog för att det skapar många och långa diskussioner oss emellan när det gäller just denna olikhet. Men hur skulle vara om vi båda var likadana? Om ingen av oss ville planera något i förväg, så skulle det nog inte bli mycket gjort (kanske någon läsare som känner igen sig :p), men samtidigt skulle det inte heller bli så bra om båda skulle planera in i oändligheten. Inget skulle nog bli gjort då heller... Så jag är faktiskt glad att vi är olika på den punkten! Dessutom lär vi oss hela tiden av varandra, jag försöker bli mer spontan och T lär sig att planering kan vara bra ibland ;) 

SÅ nu utmanar jag er läsare (för jag VET ju att ni finns), att kommentera och beskriva er själva med ett ord.
Det är inte så lätt, men försök! Jag vill ju lära känna er också :D





Bara minnen

Denna lediga dag har bestått mestadels av gamla minnen. Jag har nämligen börjat gå igenom allt gammalt som jag sparat på mitt rum här hemma. Är en hel del, men om jag ska vara ärlig lyckades jag inte slänga särskilt mycket.

Älskar att läsa gamla texter, små meddelanden och dagböcker som jag (och mina kompisar) skrev för så länge sedan. Dessutom var de små lapparna alltid så färgglada och vackert utsmyckade med klistermärken och dylikt. Tänk ändå vad de där lapparna förgyllde våra lektioner på mellanstadiet ;) Eller vad sägs om det här:

Hej Soffisen!
Vill du vara bästis med ---? Har du tagit hem många bilder från Internet? Jag tog bara hem 2. Vill du veta min kärlekslista? Här är den iallafall, du får kolla bort om du inte vill veta den! 1. ---- 2. ----- 3. ----- 4. ----- 5. -----
<3-liga hälsningar ---! 

Hej Sofs!
Är du kär i någon? Jag tycker att du ska bli ihop med någon. Kan vi sova i eran källare någon gång? Kan vi vara tillsammans idag vi måste berätta en sak. Det handlar om Svarta Masken (snyft). See you later alligator! Kramizar ------- & ---

Haha, jag älskar det! Samtidigt så minns jag ju vilka blandade känslor man hade på den tiden, ena stunden var man bästisar och andra stunden pratades om en bakom ryggen. Ändå så är det nog mest med glädje jag ser tillbaka. Och det bästa är ändå att min eviga bästis, tjejen som alltid var på min sida vad det än gällde - hon är fortfarande min allra bästa tjejkompis. Du betyder så mycket för mig, I! Trots alla år vi känt varandra har vi aldrig bråkat, är det inte fantastiskt så säg ;) 


Bästa Ida & jag på Storumandagarna


Imorgon har äntligen dagen kommit då jag får återse Tobias. Min älskade pojkvän, min absolut bästa vän och den viktigaste personen i mitt liv. Vi har varit ifrån varandra i 37 långa dagar. Vääldigt lång tid för oss, med tanke på att vi under de senaste två åren bott tillsammans och spenderat i princip all tid med varandra. Men det går bara man vill, och kanske kan det till och med göra så att man uppskattar varandra mer. Jag har saknat honom så sjukt mycket, saknat hans närvaro som lyser upp min tillvaro. Saknat hur han får mig att skratta, saknat tryggheten han ger mig. Saknat att ha någon att kunna prata med precis allt om. Men mest av allt har jag saknat närheten, kramarna och den mjuka famnen. Tobias, jag älskar dig!   

Bara depp

Alla mina farhågor besannades idag. Tentan gick SÅ dåligt. Den var oerhört stor, lång, svår och helt annorlunda än föregående tentor. Alldeles för lite tid hade vi till detta enorma test - bara fyra timmar. BMB-tentan innan jul var mindre, den fick vi hela sex timmar till!

Jag som längtade tills denna dag skulle vara över. Nu önskar jag att jag hade några dagar till. Hoppades kunna slappna av i helgen för att ta nya tag innan nästa delkurs, kanske bli av med lite av stressen. Nu måste jag fortsätta plugga...

Mest av allt är jag besviken på mig själv. Besviken att jag inte lyckats plugga tillräckligt. Besviken för att jag inte lyckades planera tiden ordentligt - sista halvtimmen hade jag fyra sidor kvar att svara på, varav två sexpoängsfrågor (största möjliga). SÅ besviken är jag att jag mest troligt kommer behöva göra om denna tenta, dagen innan muntliga tentan, dagen efter lovet. Mitt påsklov är förstört - men det värsta är att detta kommer gå ut över nästa del i kursen.

JAG VILL INTE HAMNA EFTER!  ;(


Motvind

Ibland känns det som att man cyklar i motvind. Det gjorde det för mig idag, med hårda snöflingor i ansiktet dessutom. Men jag hade sådan tur att motvinden var ett verkligt väderfenomen som jag slapp när jag kom hem till lägenheten. För andra är motvinden något man måste kämpa mot genom livet. Så otroligt många människor går igenom svårigheter varje dag. Jag mår dåligt när andra mår dåligt, empati kallas det visst och ska väl vara en god egenskap - men i mitt fall går det ibland till överdrift. Till exempel kan jag inte se människor gråta på tv utan att börja lipa själv. Det är så frustrerande att inte kunna stoppa det!

Ett annat exempel är när min kära sambo kommer hem från jobbet med diverse skador, vilket händer allt som oftast. Det gör så ont i MIG när jag ser såren! Trots att han själv kanske inte har särskilt ont. Missförstå mig rätt, jag har inga problem att se sår, blod och liknande, jag mår inte dåligt på det sättet. Men när det gäller någon som står mig nära känns det lika mycket i mig.

I helgen drabbades en av våra vänner hemifrån av en olycka. Precis som för några veckor sedan (när en bekant gick bort) känner jag mig ganska maktlös som är härnere, när mina vänner där hemma så väl skulle ha behövt en hjälpande hand. Jag vet att min kära vän mår dåligt men det finns inget jag kan göra åt saken. Men ni ska veta att jag tänker på er varje dag! 



Hemma i Storuman är snöskoterkörning en stor del av livet för många. Särskilt bland våra vänner, eftersom vi själva har så stort intresse i just detta. Många tävlar också på skotern, vilket såklart är en väldigt rolig hobby men höjer samtidigt skaderisken rejält. På varje tävling är det alltid någon som kraschar och gör illa sig mer eller mindre. Jag är så glad att jag inte har behövt se min älskade sambo tävla. Iaf inte än så länge, han säger att han vill tävla någon gång. Jag vill verkligen inte behöva se honom bli skadad! 

Min egen pappa tävlar också men på gamla veteranskotrar som inte alls går lika fort som de nya maskinerna. Därför känns det tryggare att se honom tävla! Och kul är det också! Jag har faktiskt själv varit med och kört en gång för länge sedan, kul men riktigt jobbigt :) Bilden är från årets upplaga av Burkacupen - nordens största veteranskotertävling. Skotern har han mekat ihop på egen hand. Tyvärr har han inte fått den att gå som den ska, men helgen då han och mamma var nere och hälsade på oss köpte han en ny (gammal) skoter på vägen hem. Hoppas han kan sopa banorna med den! ;D Förra året blev han trea i sin klass i cupen.

Playoff

Nu är tredje matchen mellan Almtuna & Mora i hockeyallsvenskan igång. Det står 1-1 i matcher, självklart hejar vi på Uppsala-laget Almtuna som Tobias lillebror spelar för. När de visar matchen på tv måste man ju titta! Problemet är bara att matchen kommer dra över Grey's Anatomy. What to do?! Jag har för övrigt en vääldigt trött älskling som halvsover i soffan. Får väl väcka honom om det blir mål ;)

I veckan har den stora nyheten varit att IF Metall har gått med på en uppgörelse med arbetsgivarna om en sänkning av de anställdas arbetstid - och därmed lön - med upp till 20%. Förstår ni, en femtedel av lönen! För en anställd som tjänar 24000 kr innebär detta 4800 kr mindre i månaden - före skatt. Trots att dessa anställda inte alls är överbetalda, och i en lågkonjunktur där varje krona är viktig. Det värsta av allt tycker jag ändå är de stora företagens direktörers inställning. För denna uppgörelse gäller såklart inte dem. 2007 fick flera direktörer höjda löner med runt 1 miljon, bl.a. Alfa Lavals VD Lars Renström. Volvos ordförande vill istället höja bonusen till 250 volvochefer. 

Behöver någon människa så mycket pengar för att leva?! Ja, jag vet att deras löner främst grundas på aktiernas värde osv men så svårt är det inte att ta ut mindre i lön. Kan folk vara så giriga att de samlar på sig mer och mer pengar samtidigt som massor med anställda förlorar sina jobb. Volvo har sagt upp hela 50 procent av sina anställda under kristiden! 

Nej, jag blir bara så irriterad över sånt där. Ifall cheferna kunde föregå med gott exempel och sänka sina löner FÖRST vore det en annan sak. Vi får väl se hur allt fortlöper. Jag hoppas att detta inte kommer beröra Tobias arbetsplats.. För då kommer jag bli ännu mer irriterad!

Läs mer på: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2548113.svd

Nu ska jag se andra perioden - och väcka sötaste snarkar'n ;) 

~~~Uppdatering~~~

Grattis Almtuna! Välförtjänt seger, 3-0. Och grattis Magnus, som förutom segrar även har firat födelsedag i veckan :)
Grey's Anatomy nu, bättre sent än aldrig ;)

Ofattbart

Hur länge jag än låg vaken igårnatt så fanns det inga svar.
Försökte intala mig själv att allt bara var en ond mardröm. Att jag kunde somna om. Vakna nästa morgon och se att ingenting hade hänt. Men det har hänt. Något fruktansvärt som inte ska behöva hända någon, särskilt inte henne!!

Det värsta är allt det hon lämnar bakom sig. Familj, vänner och bekanta. Jag vet att det är massor med människor där hemma som mår dåligt nu och det gör mig så ont! Snälla - krama om varandra, hjälp varandra ur detta. Sörj och gå vidare. Ni kommer klara det!

Och alla andra läsare - det kan inte nog beskrivas hur viktigt det är att visa sin kärlek och uppskattning till de människor man har omkring sig. Ta er tid att göra detta! Det kan rädda liv...

JAG ÄLSKAR ER alla fina vänner omkring mig! Utan er skulle jag inte vara någonting...





Sömnbristen har förvärrat min sjukdom. Har feber igen och kunde inte gå till skolan. Skulle ändå inte kunna koncentrera mig. Är så glad att mamma och pappa kommer ikväll. Det är välbehövligt just nu... 

Utmattad

Det har varit en lång och jobbig vecka. Trots att det självklart är huur intressant som helst det vi håller på med nu, nämligen reproduktionsorganen - så är det så mycket nytt att det tar hårt. Att vara koncentrerad så länge. Jag har aldrig varit så nära att somna i skolan som igår på sista föreläsningen. Allvarligt, jag började drömma - samtidigt som jag hörde vad läraren sa och med halva ögat tittade på powerpoint-bilden!

Imorse kunde jag dessutom inte somna om efter att Tobias hade åkt på jobbet. Låg och blundade i sängen i kanske en halvtimme men efter sju orkade jag inte längre utan klev upp. Det värsta med att vara uppe tidigt är att behöva gå ut med hunden medan det är mörkt ute. Jag gillar det inte helt enkelt!

Tyvärr så missade jag föreläsningen imorse om dräktighet och placenta eftersom jag hade en läkartid. Slutade med att jag fick recept på antibiotika som jag ska äta i minst TRE månader! Plus att jag inte får äta nåt med kalcium 3 timmar före/efter jag ska ta dom där jättekapslarna. Och helst inte så mycket mellan heller. Suuck.. Men hoppas allt blir bra iaf!

-Här går allt i svart
-Han är snarare gulbrun

Lyssnar på Lejonkungen samtidigt som jag skriver. Kom på att jag faktiskt inte har nämnt något om citatet jag har i headern. Det är ju självklart från denna underbara Disneyfilm som jag fullkomligt älskar. Kanske är lite pinsamt att säga men det är fortfarande den bästa film jag sett, såväl som det är den film jag ALDRIG tröttnar på att se. Har en stor affisch från filmen som jag länge haft över min säng (inte nu längre iofs, tror inte Tobias skulle uppskatta det ;p) Allt började 1994, jag var sju år gammal. Pappa kom hem en dag från jobbet och var så hemlighetsfull. Han hade köpt en present till oss, trots att ingen fyllde år! Det var alltså Lejonkungen, som var alldeles nyutkommen. Jag blev så oerhört lycklig och såg filmen om och om igen, oftast flera gånger om dagen. Sjöng med i sångerna, grät såklart varenda gång Mufasa dog. Sen så var jag helt såld på vuxna Simbas röst. För ett antal år sedan var jag och lyssnade på Frank Ådahl som gör rösten. Tycker fortfarande att den är riktigt sexig! ;) Lyssna på 5.50:



Men nu var det några år sedan jag såg den sist. Har faktiskt inte filmen på DVD, så jag tänkte beställa den nån gång framöver och se den igen, bara för att den är så underbar! Någon som håller med? :)

Nyare inlägg
RSS 2.0