Fascinerande
Vissa kvällar när jag har svårt att somna brukar jag slötitta på något lagom tråkigt program på sovrumsteven. Oftast hamnar jag på Kunskapskanalen. Perfekt sätt att fördriva tiden mellan vakenhet och sömn. Timern gör att jag kan somna mitt i allt - utan att teven står på under natten.
Ibland händer det dock att jag fastnar totalt i ett program, och tvingas ställa om timern gång på gång :) Häromdagen hände detta, då de visade 'Ett liv på Lagos soptipp'. Så här kan man läsa om programmet:
Det som vid första anblicken ser ut som en laglös och farlig plats, är i själva verket ett välorganiserat samhälle. Olusosuns soptipp och har numer både skola, affärer, barer, resturanger, en moské, barberare och även en biograf. Den demokratiskt valde ordföranden hjälper till att reda ut konflikter och meningsskiljaktigheter.
Jag måste erkänna att det programmet öppnade mina ögon rejält. Det är svårt att förstå fattigdom när man inte har sett det på nära håll - trots att jag har varit i Sydafrika kan jag inte säga att jag gjorde det iaf. Nu har jag fått en inblick hur det kan se ut på en soptipp i Lagos, Nigeria. En stad med 16 miljoner invånare.
Med så många människor på liten yta, är det svårt att få resurserna att räcka till. Det har de fattiga människorna löst genom att livnära sig på det andra har slängt - de lever hela sitt liv på soptippen! Jobbar, äter, sover, tvättar sig - ja allt. Och det är inte så flashigt som texten tycks påskina. "Moskén" är i själva verket några mattor mitt på soptippen. "Barberaren" är en kille med en nagelsax, och salongen är en stol. I "restaurangen" serveras koskinn friterat i olja. Ni förstår poängen.
I programmet får man bland annat följa Joseph, som försöker tjäna pengar genom att samla ihop dyrbart skrot. Sedan bränner han plasten för att få fram metallen inuti, som han sedan säljer vidare. Pengarna går till hans familj, fru och två barn, som bor i ett rum precis bredvid soptippen. Alla deras ägodelar - kläder, lakan, leksaker osv. - har han hittat eller köpt från andra sopletare. Drömmen är att ordna ett stort kalas på lilla dotterns ettårsdag.
Man får också se litegrann från en köttmarknad i staden. Korna säljs och slaktas på plats, sedan säljs organen ett efter ett. Även här tas allt om hand, inget får gå till spillo. Olika killar köper upp olika delar av djuren, för att sedan förädla vidare. Här kan man tjäna pengar på allt. Av maginnehåll gör man gödsel, av hovar gör man skor, av blod gör man kycklingfoder. Och så vidare.
Det som fascinerar mig är när Joseph förklarar varför han gillar att bo i Lagos. Han säger att människorna där är smarta - de är företagsamma och hittar alltid på nya sätt att klara sig. Samtidigt visar sopletarna stor respekt för varandra, var och en har rätt att tjäna sitt levebröd och man behöver aldrig vakta sina ägodelar.
Han får mig att tänka på hur korkade vi människor här egentligen är, som har så mycket och ändå aldrig är nöjda. Vad ger oss rätten egentligen att bara konsumera, och slänga en massa saker bara för att det inte passar oss just nu? Men för att vara lite positiv så känns det ändå som att många unga svenskar ha börjat tänka i samma banor, hoppas att vi i framtiden kommer vara mer rädda om våra resurser!
Om ni undrar hur det gick för Joseph så blev det ett stort kalas tillslut! Med en fin tårta, och musik från en bortslängd stereo som fungerade efter lite trix :) Om ni vill se programmet själva, klicka här.
Ibland händer det dock att jag fastnar totalt i ett program, och tvingas ställa om timern gång på gång :) Häromdagen hände detta, då de visade 'Ett liv på Lagos soptipp'. Så här kan man läsa om programmet:
Det som vid första anblicken ser ut som en laglös och farlig plats, är i själva verket ett välorganiserat samhälle. Olusosuns soptipp och har numer både skola, affärer, barer, resturanger, en moské, barberare och även en biograf. Den demokratiskt valde ordföranden hjälper till att reda ut konflikter och meningsskiljaktigheter.
Jag måste erkänna att det programmet öppnade mina ögon rejält. Det är svårt att förstå fattigdom när man inte har sett det på nära håll - trots att jag har varit i Sydafrika kan jag inte säga att jag gjorde det iaf. Nu har jag fått en inblick hur det kan se ut på en soptipp i Lagos, Nigeria. En stad med 16 miljoner invånare.
Med så många människor på liten yta, är det svårt att få resurserna att räcka till. Det har de fattiga människorna löst genom att livnära sig på det andra har slängt - de lever hela sitt liv på soptippen! Jobbar, äter, sover, tvättar sig - ja allt. Och det är inte så flashigt som texten tycks påskina. "Moskén" är i själva verket några mattor mitt på soptippen. "Barberaren" är en kille med en nagelsax, och salongen är en stol. I "restaurangen" serveras koskinn friterat i olja. Ni förstår poängen.
I programmet får man bland annat följa Joseph, som försöker tjäna pengar genom att samla ihop dyrbart skrot. Sedan bränner han plasten för att få fram metallen inuti, som han sedan säljer vidare. Pengarna går till hans familj, fru och två barn, som bor i ett rum precis bredvid soptippen. Alla deras ägodelar - kläder, lakan, leksaker osv. - har han hittat eller köpt från andra sopletare. Drömmen är att ordna ett stort kalas på lilla dotterns ettårsdag.
Man får också se litegrann från en köttmarknad i staden. Korna säljs och slaktas på plats, sedan säljs organen ett efter ett. Även här tas allt om hand, inget får gå till spillo. Olika killar köper upp olika delar av djuren, för att sedan förädla vidare. Här kan man tjäna pengar på allt. Av maginnehåll gör man gödsel, av hovar gör man skor, av blod gör man kycklingfoder. Och så vidare.
Det som fascinerar mig är när Joseph förklarar varför han gillar att bo i Lagos. Han säger att människorna där är smarta - de är företagsamma och hittar alltid på nya sätt att klara sig. Samtidigt visar sopletarna stor respekt för varandra, var och en har rätt att tjäna sitt levebröd och man behöver aldrig vakta sina ägodelar.
Han får mig att tänka på hur korkade vi människor här egentligen är, som har så mycket och ändå aldrig är nöjda. Vad ger oss rätten egentligen att bara konsumera, och slänga en massa saker bara för att det inte passar oss just nu? Men för att vara lite positiv så känns det ändå som att många unga svenskar ha börjat tänka i samma banor, hoppas att vi i framtiden kommer vara mer rädda om våra resurser!
Om ni undrar hur det gick för Joseph så blev det ett stort kalas tillslut! Med en fin tårta, och musik från en bortslängd stereo som fungerade efter lite trix :) Om ni vill se programmet själva, klicka här.
Kommentarer
Trackback
