.

 

Igår ägnade vi oss åt att försöka hitta en hovböld på en kraftigt halt häst. Hovkvalitén var dock så pass dålig att vi tillsammans med djurägarna bestämde oss för att ta in den till en hovslagare på hästkliniken istället, då det förmodligen kommer behöva tas bort rejält med material.

 

Så vi var tillbaka hyfsat i tid och jag fick ägna mig och ett par smådjur istället, för första gången denna veckan. En hund som blivit sparkad av häst, och en äldre hängig hund med feber. Lärde mig viktiga saker av båda fallen, framför allt hur viktigt det är att inspektera munhålan - trots arg/rädd hund.. Visade sig att feberhunden hade kraftig inflammation vid många tänder, när veterinären väl lyckades öppna munnen. Detta kan absolut orsaka symtomen som hunden hade: dålig aptit, hängig och feber. Munnen är ofta en del av djuren som förbises av djurägarna, likväl är det ofta en källa till kraftigt lidande! Tandproblem är ett otroligt vanligt bekymmer på både hundar och katter, och inget man får ignorera. Viktigt att träna sitt djur med sådan hantering från att den är liten så att inspektion av tänderna är möjligt.

 

Efter hundarna hade klockan hunnit bli efter fem och jag skyndade mig ut med skidorna innan det hann mörkna. Jag med mitt dåliga lokalsinne trodde jag var vilse mest hela tiden, och när jag väl trodde jag kände igen mig var jag på något helt nytt ställe - suck! På något konstigt vis lyckades jag ändå komma precis rätt hela tiden, trots att jag var säker på att jag aldrig mer skulle komma hem, haha.. Det var jobbigt från första stund, kroppen var visst rätt sliten ändå och tekniken blir dålig när man är trött, vilket gör det ännu svårare att åka. Men, man klarar mer än man tror och jag tog mig runt hela vägen, 12 km blev det! Nu känner jag mig lite tveksam över om jag ska orka släpa med mig skidorna på bussen hemåt ikväll, har en känsla av att jag kommer ha ont imorrn :p

 

Hann komma tillbaka till kliniken utan känsel i rumpan (det blev visst kallt när solen gick ned), duscha varmt och värma en tekopp, så kom jourveterinären in. Det var så lustigt, precis innan jag for ut med skidorna frågade hon om jag ville hänga med på ev. jourresor - absolut svarade jag! Veterinären önskade sig därefter en kalvning, och det var precis vad hon fick! För att hon skulle kunna åka direkt hem efter kalvningen, fick jag ta egen bil. Kände mig riktigt vuxen när jag körde den där stooora veterinärbilen helt själv, och försökte navigera mig i Östersund i mörkret ;)

 

Hur gick det då med kalvningen? Jo, jag blev så glad att djurskötaren hade ringt oss så fort hon kände att hon och kon inte skulle klara det själva, eftersom det var en stor kalv som låg i bakdelsbjudning i felläge med ryggen nedåt. Kalven var tvungen att vridas rätt för att kunna komma ut! Då hon ringt i tid var kalven fortfarande vid liv, hinnorna var intakta och det var fortfarande fuktigt och helt inuti henne. Numera är detta scenario inte så vanligt - bönderna försöker oftast få ut kalven själva så länge det går, och veterinären får komma först när kalven är död eller måste avlivas, och sågas ut ur kon... Nu fick jag känna efter hur kalven låg, bestämma mig för hur jag ville gå till väga och om det var möjligt att få ut kalven - det var gott om plats! Så jag fick ta hål på hinnorna, dra på manschetter över kalvens bakben, sticka in och fästa fast en torsionsgaffel och sedan snurra runt kalven. Det gick vägen, så sen kände jag att kalven låg med ryggen upp och bakbenen raka. Fäste rep runt bakbenen och sen hjälpte vi och kon åt att få ut kalven, som levde och var så söt! Kon fick lite kalk då hon hade tecken på att börja bli paretisk (kalvningsförlamning), sen fick hon förenas med sin kalv.

 

Det var första gången jag fick se en ko slicka sin kalv, har varit med på två kalvningar tidigare, och vid den ena var kvigan galen och skulle ha ihjäl kalven och vid den andra var vi tvungna att avliva kon :(  Så det var fint att få se lite moderskärlek :)