.

Jag var på lönemöte igårkväll på kåren. Representanter från Sveriges Veterinärförbund var inbjudna för att svara på våra många frågor angående löner. Jag såg fram emot en kollektiv peppning, en massa tips för hur man ska löneförhandla bättre och så få veta vad fackförbundet gör för att faktiskt höja veterinärernas status och därmed löner.

Resultatet var dock otroligt nedslående. De menade att allt ansvar låg på oss, att vi inte får tacka ja till låga löner. När vi då bad om tips för hur man ska förhandla upp lönen så var deras enda svar att ingångslönen är tillräckligt hög och vi måste nöja oss med den. Om vi inte är nöjda får vi flytta runt och byta jobb tills vi är det. Att man samtidigt inte kunde behålla familj och vänner tyckte han var ett roligt skämt.

Angående veterinärernas status sa ena juristen att läkare har mycket högre status - det bara är så i världen och det finns ingenting att göra åt saken. Vidare tyckte de att vår ingångslön var att likställa med läkarnas. För att de ser ungefär likadana ut om man jämför med AT-läkare, som enligt dem var riktiga läkare. Vår åsikt var att AT-läkare fortfarande är under utbildning, inte ens har legitimation och har en handledare till hjälp och därför inte är samma sak som en färdigutbildad veterinär med legitimation som jobbar på riktigt på helt eget ansvar. Om man istället jämför med en utexaminerad läkare är skillnaden otroligt stor. 

Det värsta var nog när vi föreslog mer kontakt mellan oss studenter och förbundet för att vi saknar deras stöd, och gubben svarar: det förstår ni väl att vi inte kan komma hit fler gånger, det tar ju  en och en halv timme för oss att köra! När då en tjej kontrade med att det tar väl mindre tid än att hundra personer ska ringa er, skrattade han och svarade: ni är ju inte hundra. Man undrar ju var han har varit de tre senaste åren, då veterinärprogrammet har gått från 60 till just 100 studenter i varje årskull. Om man inte ens vet det - hur intresserad är man då av de personer man jobbar för??

Sammanfattningsvis fick vi känslan av att de totalt saknade vilja att förbättra veterinärers status och löner. Det är ju vi som är de framtida veterinärerna, så att de inte vill hjälpa oss är helt ofattbart. Särskilt med tanke på hur många idéer vi kom med om hur de skulle kunna hjälpa oss mer än vad de gör idag. Nej, istället för att gå ut därifrån fylld av framtidstro, blev det snarare att man gick ut och funderade om man verkligen valt rätt yrke. Till och med jag som aldrig någonsin tvivlat förut!

USCH för sådana människor säger jag bara!!