.

Under min praktik hos Distriktsveterinärerna hade jag turen att få vara med om en hel massa olika spännande fall, förstod inte riktigt själv att allt jag gjorde under dessa två veckor var ovanligt att hinna med. Förrän en veterinär ärligt sa att hon var avundsjuk över allt jag fått göra, och att vissa står i kö i många år för att få vara med om till exempel att rulla och pinna en ko i fält. Ja, jag verkar visst dra till mig mycket fall när det gäller stordjur!

 

Ett av mina sista jourfall var dock det mest anmärkningsvärda, och något jag sent kommer att glömma (om någonsin). Det var en bonde som ringde om en förstakalvare som hade legat länge, och som det "putade ut där bak" på. Då det gäller köttdjur som gått med tjur under flera månader, så vet man inte riktigt när de ska kalva. Vi åkte dit, och bara resan dit var spännande. Det tog nästan en timmes bilkörning, varav vissa sträckor gick på isväg. Det var en ny upplevelse för mig! Lite läskigt var det faktiskt, man fick bara köra 30 km/h för att isen skulle hinna anpassa sig.. Och guppigt var det, "som om det skulle ha frusit mitt i en våg", som veterinären uttryckte det :)

 

 

Väl framme vid den fina ladugården fick jag undersöka kon, hon såg ut att vara i slutet av dräktigheten, och vid rektalisering kände jag två klövar som låg och buffade väldigt långt ut. Kalven ville ut!! Livmodern var inte omvriden, men cervix var helt stängd. Vi höll på länge och väl med att försöka få henne att öppna sig, med läkemedel, med fingrarna och allt vi kunde komma på. Ingenting hände! Vi funderade fram och tillbaka, försökte få henne att ställa sig upp, men till sist insåg vi faktum: kon öppnades inte trots att kalven var färdig och ville komma ut, kon kunde inte stå upp vilket uteslöt kejsarsnitt, kon hade legat så länge att det var uteslutet att lämna kvar henne och avvakta om hon skulle öppna sig - risken var då att både ko och kalv skulle dö. Det enda raka var att avliva kon och därefter snabbt skära ut kalven och försöka rädda den! Ett svårt beslut att ta, men som bönderna också tyckte var det bästa. Undrade först lite om jag skulle klara av någonting sådant, men sen tänkte jag att det är bara att göra det.

 

Vi gick igenom proceduren ett antal gånger tills alla var säkra på vad som skulle hända, och sen gjorde vi det! Vilken grej alltså, det var läskigt såklart men vi var så fokuserade på att rädda kalven. Det var lite svårt att få ut kalven eftersom den låg inne i bäckenhålan, men veterinären fick till slut tag i framben och huvud. Kalven var helt färdigbakad, men åh så trött! Hon hade ju legat där och buffat så länge, så all energi var slut. Vi gnuggade henne torr, länge och väl, försökte suga ut en massa fostervatten som hamnat i luftvägarna, och försökte få henne att vakna till. Jag vet inte hur länge vi höll på, hon blev sakta lite piggare, men ville bara sova.. Ingen sugreflex hade hon, så vi fick sonda i henne råmjölk från en annan ko. Till sist kände vi att det inte var så mycket vi kunde göra mer, förutom att hålla henne varm.