.

Har suttit och kollat igenom en massa gamla bilder på Epoxy genom åren - det finns en hel del kan jag lova! Tycker han är en sån fin flatte, och det tycker de flesta som träffar honom också. Känner mig lite ledsen över att hans stora potential i mångt och mycket har gått förlorad på grund av de sjukdomar han har dragits med, framför allt är det såklart allergin som har ställt till det för oss.

 

Utställningar funkar inte riktigt eftersom hundarna ska vara i perfekt skick, och Epoxy har alltid några kala fläckar på grund av att han har kliat bort päls. Det är synd tycker jag, för när jag har varit på utställningar och kikat på flattarnas konkurrensklass har jag alltid fått känslan av att det skulle ha kunnat gå bra för honom (bra gick det ju också när han var liten iaf). Sist var det på Vännäs internationella utställning när den som vann i princip var en exakt kopia av min hund! Det kom faktiskt fram ett par personer och frågade om inte han skulle ställas ut, då de tyckte han var så fin.. Typiskt!

 

Överlag har det gått bra att träna de perioder han varit bättre i sin allergi, medan andra perioder har varit omöjliga då han inte kan koncentrera sig. När man har tränat hårt i många veckor, för att sedan misslyckas totalt på tävling för att han mår dåligt, ja då blir man rätt opeppad för att försöka igen! Tråkigt men sant.. Sedan är ju varken jag eller T speciellt bra tävlingsmänniskor, men det är inte riktigt det som har varit problemet heller. För Epoxys skull kvittar det såklart, han är nöjd med att bara träna det han tycker är allra roligast här i världen - spårning, apportering och agility. Så det fortsätter vi med, att träna bara för skojs skull. Självklart lever drömmen vidare, att kunna få på papper att vi har en fantastiskt duktig och snygg hund. Fast det vet vi ju egentligen redan ;)