.

I måndags kväll bestämde älskling att vi skulle ut och löpträna igen. Gruvade mig in i det längsta eftersom mina ben var trötta efter skidåkning lördag och löpning söndag. Dessutom var jag väldigt frusen och ville helst av allt bara krypa ned i min varma, renbäddade säng. Lyckades i alla fall övertala mig själv att det var bäst att ge sig ut om jag ska hinna med mina tre löppass denna veckan..

 

Både benen och flåset kändes till min förvåning riktigt bra, älskling satte upp hög fart (runt 4,15 min/km) första 10-minutersintervallet men jag hängde på trots lite känning av håll. Andra 10-min intervallet sprang vi längs med gipen, i tät dimma med bara fullmånen som ljuskälla. Lite häftigt faktiskt! Sista intervallet fick jag springa runt området hemma, för älskling fick ont i magen och gick hem. Det kändes så underbart att springa, benen bara gick av sig själva och jag fäste blicken långt borta. Ett riktigt rus fick jag! När Runkeeper sa att intervallen var slut blev jag besviken, hade velat fortsätta springa ett tag till.. Men jag försöker hålla mitt program fullt ut :)

 

Trodde faktiskt inte att jag skulle känna skillnad så snabbt, är ju bara inne på tredje veckan med intervallträning. Men det känns otroligt bra, kan inte undgå att märka hur mycket lättare jag tar mig uppför samma backar som jag kämpat i tidigare! Längtar tills jag kan springa en mil, och tills Blodomloppet..:D

 

Är så glad att mina fina följer med mig när jag tränar! Och här kommer bildbevis på att älskling efter många års motvilja till slut överraskade mig med att ha köpt ett riktigt löparset! Riktigt snyggt om ni frågar mig! Vi matchar ju till och med, i svart och orange ;)