.

..vår fina fågelunge Robin, som hittades på vår gräsmatta för precis en månad sen. Boet hade fallit ur trädet, tre ungar låg döda, men en unge hoppade runt och kraxade som en galning. Epoxy funderade vad han var för en typ och skällde tills mamma kom dit. Pappa tog upp Robin och gav mig till uppgift att rädda denna fågelunge, som en förberedelse till mitt framtida yrke.  

Så vi inredde min gamla kanin-transportbur med tidningspapper, fågelboet, sittpinnar, och så en varmvattenflaska inuti en socka. Febril maskletning började, eftersom ungen gapade och gapade. Medan jag var borta hade äldsta lillasystern försökt mata den, utan resultat. Hon blev helt förtvivlad, men en stund senare fick hon se mig mata fågeln som om jag aldrig gjort annat ;) Efter att h*n väl hade börjat äta, fick vi fullt upp. Ungen skrek efter mat nästan konstant. Matning varenda timme från början. Vi turades om att ha ungen på våra rum på nätterna, och fick så lov att kliva upp och mata.

Jag och äldsta lillasystern beslöt att ge ungen ett namn eftersom den verkade överleva. Ett namn som skulle passa både en flicka & pojke. Det fick bli Robin. Olyckskorpen (ursäkta ordvitsen) mamma fick lägga ned sina onda aningar, för denna lilla fågel hade en rejäl livsvilja!

Robin växte och växte, liksom jordhögen på baksidan garaget, där vi grävde efter mask till den hungriga ungen. Dun växte till fjädrar och Robin prövade sina vingar mer och mer. Mamma tog in honom så att han fick bo i hallen. Robin följde henne hack i häl. När hon gick ut och jobbade i trädgården fick han vara med. Han lärde sig först att kunna plocka upp mat från marken, sedan började han aktivt leta mask och picka i sig.

En dag när mamma hade lämnat Robin på gräsmattan utanför huset och gått iväg till grannen, ser hon fågeln komma flygandes hela vägen fram. Efter det började hon lämna honom ute själv längre stunder, eftersom han kunde flyga så bra. En sen kväll när pappa skulle hämta in Robin, flög han bara iväg istället för att följa med in sittandes på armen som han brukade. Pappa sökte länge men fick ge upp. 

Robin var ute hela natten. Jag kom hem hit på morgonen, det var torsdagen den 30 juli, och frågade direkt var Robin var. De berättade att han varit ute hela natten så jag skyndade mig ut för att leta. När jag gått runt nästan hela huset, hör jag ett välbekant kraxande. Robin satt i en rabatt och ropade. Tog in honom, gav honom mat och var sedan tvungen att gå på jobbet. Sa till Robin innan jag gick att han skulle vara försiktig, för att världen var så stor och farlig. Halv tio hade mamma släppt ut honom igen. Det var det sista vi såg av honom.

Hela familjen har sökt, ropat, lyssnat efter Robin sedan dess. Lite oroliga är vi allt, men vi vet ju att han hade lärt sig både flyga och söka mat. Förhoppningen är att han har flugit iväg och lever ett gott liv. Som snälla I sa när hon fick höra att han var borta:

"Han kanske var less på er som barn bruka va.. han ger sig ut i världen för att finna kärleken men kommer sedan tillbaka och rotar sig på eran gård med sin blivande familj"

Hoppas hon har rätt! Vi är iaf glada över att ha fått denna möjlighet, att rädda ett liv! Tack för dessa 20 dagar :)